Den inoljade människan

Jag undrar hur det är bevänt med tågluffandet nuförtiden och kanske dessutom just med användandet av uttrycket "bevänt".

Den sistnämnda undran får vänta medan jag surfar in hos SJ och ser att de tar 3660 kr för ett interrailkort som varar en månad i hela Europa. Jag skulle tro att det är en fördubbling av priset sedan åren kring 1990 när jag var ute, om man tar hänsyn till inflation. Runt en tusenlapp tror jag att det kostade. Skandalöst att denna geniala idé har tillåtits att förfalla. Jag tycker att statliga subventioner skulle vara på sin plats för att få ner priset på en skälig nivå. Något som borde ombesörjas på av EU inom ramen för något "program", eller vad fan det kan heta. Varenda jävla skola tycks ju ha utbyten med hela EU nuförtiden, så var det inte när jag gick på gymnasiet. Så pengar verkar det finnas.

Det är ett utmärkt sätt att få unga människor att uppleva kontinenten. Därtill kommer att det inte alltid är bekvämt, man lever ur hand i mun, blir lurad och träffar hela tiden nya människor varav ett icke obetydligt antal är amerikaner, alltid med ett leende på läpparna snabbt åtföljt av ett "how are you". Från den kontinenten är det bara kanadensarna som skyltar med sin nationstillhörighet genom en fastsydd flagga på ryggsäcken och det egentligen bara för att just visa att de inte är från USA. Så var det 1990 och när folk därifrån efter 2001 års terrorattack undrar varför de inte är omtyckta så undrar man var de har befunnit sig de senaste decennierna. Smarta amerikanska ungdomar har länge vetat att de inte är omtyckta, som grupp eller snarare som symbol, alltså.

En tågluff är inte värd namnet om man inte passerar Grekland. I Grekland har man knappast varit om man inte tillbringar åtminsone en dag och en natt på Ios. Man kan inte vara på Ios utan att besöka Farout café. Stopp på belägg! Denna sanning är numera omskakad i grunden. Jag var på Farout 1989 och 1995. Men när jag olyckligtvis lät mig övertalas att åka till Ios 1999 upptäckte jag till min förfäran att Farout café förlorat sin charm. Kvar på det gamla stället i svängen där bussen når stranden låg bara skalet kvar, ett folktomt ställe och namnet Farout hade den forne ägaren (jag kände igen honom) tagit med sig till sitt nya fräscha poolställe längre bort utmed stranden. Jag hatade det från första stund. Det vände sig inte till tågluffare, naturligt nog eftersom dessa blivit för få. Istället försökte man locka till sig den nya tidens Ios-resenärer, chartermänniskor och soldyrkare som ska vara lite fina i kanten, det inoljade folket. Borta var det skitiga, mötesplatsen för öppensinnade människor från världens alla hörn. Istället satt alla i var sin solstol och skulle vara coola.

Visst låter jag som en bitter surkart (en nog så klurig kombination för tungans smaklökar) och det är väl det jag är. Antagligen finns det nya mötesplatser för de som är intresserade, men visst blir man irriterad när de gamla försvinner.