En näsa röd

Jag kommer ihåg att jag läste om röda näsor i söndags men inte var någonstans det stod om dem. Aftonbladets nätupplaga är misstänkt, men det kan också röra sig om sidoinformation som jag snappade upp när jag letade efter fakta som kunde vederlägga min grannes påstående att afrikaner som springer barfota till slut får allvarliga ryggproblem. Tvärtom, påstod jag, barfotalöpning där man landar på den främre delen av foten och INTE på hälen, bygger upp fotlederna.

Hon såg ut att knappt kunna hålla sig från att kalla mig idiot rakt upp i ansiktet när jag berättade i trappan att jag hade avslutat mitt löppass med två kilometer barfotalöpning på asfalt, samma min som den student på lärarhögskolan visade upp när jag försökte förklara att 'vederlägga' betyder motbevisa och inte bekräfta.

Man kan ha rätt, man kan ha fel. Jag försöker hålla mig diplomatisk när meningsskiljaktigheter uppstår, men blir lätt irriterad när ett påstående man vet är korrekt inte bara betvivlas av någon utan dessutom ackompanjeras av en lätt föraktfull min.

Hade jag hittat en massa historier om afrikaner som ojade sig över sin ichias så hade saken varit biff till grannkärringens fördel. När jag nu inte hittade något alls är det ju inget bevis för att vare sig hon eller jag har rätt. Fast jag har ju rätt.

Istället hittade jag frågespalten med missbruksläkaren som svarade på frågor. Om röda näsor och andra hudförändringar. Orsaken till den där ganska typiska alkishyn, inte de små brustna blåröda blodkärlen på näsan utan snarare den artificiella solbrännan som man kan få efter en solsemester på Mars, alternativt ett mångårigt alkoholmissbruk, den har läkarvetenskapen inget bra svar på.

Det är inget att höja på ögonbrynen åt. För en forskare som överväger om han ska försöka knäcka cancerns gåtan eller ta reda på varför gamla alkisar blir rödmosiga torde valet inte vara svårt. Men den här läkaren påstod att bristen på förklaring främst berodde på att processen var så utdragen att man svåreligen kunde göra vetenskapliga försök. Att studera en alkis under kontrollerade former i årtionden är säkert svårt och inte minst omoraliskt. Går han och blir nykter sabbas experimentet och låter man honom supa, tja, kanske inte så bra det heller.

Nu i veckan läste jag om ett experiment som hållit på i åttio år. Inga alkoholister var inblandade, men väl osunda vätskor, om nu trögflytande tjära kan klassas som en vätska. Visst kan den det, men det är knappt. Viskositet kallas måttet som beskriver hur trögflytande en vätska är. I det här experimentet, utfört i Australien eller Wien, eller jag minns inte, någonstans på jorden, alltså, har tjära fått rinna ur ett kärl och det i en ganska beskedlig takt. På åttio år har sammanlagt åtta droppar fallit. I snitt en droppe vart tionde år. Lustigt nog har detta varierat i takt med långsamma förändringar i jordens klimatet. Lite högre medeltemperatur och det går bara åtta år mellan dropparna och snart kanske ner mot fem med en allt kraftigare växthuseffekt, kanske en av dess mer överkomliga följder.