Trazan Apanson - julens konung

Så lyder den fullständiga titeln på den klassiska jullovsmorgonserien. Och visst snurrade programmet på i två timmar just på julafton. Jag är inte säker, men tror att om det nu finns jullovsprogram längre, så inte är det längre än en halvtimma. Det är märkligt att se de glesa tv-tablåerna med bara två kanaler.

Jag kom just på vad jag tänkte kolla upp men glömde: Om Karl-Bertil Jonssons julafton visades första gången 1975 eller 1976. Jag vevade fram mikrofilmsrullen till tv-tablån julafton 1975 men snöade in på Eva Rydbergs julmorgon som också klockade in på två timmar. Scooby-Doo! Och Karl-Bertil glömde jag bort.

Trazan och Banarne visade den sinnesslöa tecknade serien om Bod. Efter ett par dagar plockades den faktiskt bort, om jag minns rätt. Den ansågs vara fördummande bortom alla rimliga gränser. Och så tänker man på allt skräp som väller över kidsen av i dag. Bod hade måhända idoter som tänkt målgrupp, men jag tvivlar inte på att skaparna i alla fall hade goda intentioner.

Två saker slår mig när jag kikar i trettio år gamla tidningar.

Först att den enda symbolen som förekommer i dödsannonser är svarta kors. Nuförtiden är det ingen hejd på alla tramsiga bilder. Ändå är jag övertygad om att ribban är ganska låg för vad som tillåts. Jag undrar om man t.ex. kan få sätta dit ett McDonalds-M i annonsen för en överviktig som dött, i en antydan om orsaken till dödsfallet.

Det andra är avsaknaden av foton i klädannonser. Man kör oftast med tecknade bilder av modeller med kläder på. Fråga mig inte varför. Det kanske ansågs opassande att exponera vackra människor. Jag undrar om det var införandet av kommersiell tv som fick fördämningarna att brista. Men antagligen började den utvecklingen redan på åttiotalet.

Man kan läsa i stort sett vilken artikel som helst i en sjuttiotalstidning och genast förstå att det handlar om en svunnen tid. Trots det kan det vara svårt att exakt sätta fingret på vad som egentligen utgör tidsmarkör. Det räcker ofta att bara gå tillbaka några år för att märka samma sak, om än inte i samma utsträckning.

För några veckor sedan norpade jag åt mig en novellantologi avsedd för gymnasieelver som ett kollektivtrafikbolag gett ut. I den skriver Fredrik Strage om hysterien kring videovåldet på åttiotalet. Det är inte länge sedan, men man blir mörkrädd när man inser hur inskränkt samhället var (och säkerligen fortfarande är, fast man inte märker det när man befinner sig mitt i det).