Turk på burk smakar E164

Nu ska österlandet tämjas. Turkiet ska in i EU. Det sägs ta en herrans tid, men jag kan i ärlighetens namn inte förstå hur det kan vara så mycket enklare att bjuda in våra fattiga kusiner i Europas östliga utkanterna, Rumänien och Bulgarien, än Turkiet. Det har väl att göra med att Turkiet är en bjässe befolkningsmässigt. Jag är hur som helst för ett införlivande. Jag vet naturligtvis inte konkret vad det innebär, men mitt samvete säger mig att välståndet måste fördelas och bara de ger fan i att röka alltför illaluktande tobak så får de vara med. Tycker jag.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är förtjust i tusen och en natt, österländsk arkitektur (även den utplånade judiska östeuropeiska kulturen fascinerar mig).

Att detta inte bara är snack (fast det är ju det) ska jag försöka bevisa med följande episod:

Jag har en kompis som jobbar på SAAB. I slutet av nittiotalet var han stationerad i Wiesbaden i södra Tyskland för att tjänstgöra på Opel i Rüsselsheim. Läge att hälsa på. Vi var ett gäng som åkte ned. Vi var ute i denna stentråkiga stad och på vägen hem var de flesta hungriga och ville käka. Vi stannade till vid en korvkiosk i stadens centrum. Jag kom i samspråk med detta snabbmatsställes turkiske ägare. En jättetrevlig man. Det visade sig snart att hans bror bodde i Angered, alltså i Göteborg. Nämen så trevligt. När vi gick därifrån hade jag fått brorsans telefonnummer.

Det säger nog lite om mig. Helkväll utomlands, det slutar med att jag fått telefonnumret till en turk i Angered. Å andra sidan fick de andra inte med sig några telefonnummer överhuvudtaget.

Notera förresten att jag var den ende i sällskapet som inte köpte något i turkens kiosk.