Söderläge för själen

Jag har numera vett att uppskatta det behag en blå himmel ger. Varför en molnig himmel inte har förmågan att ingjuta lika mycket mod och självförtroende har jag svårt att förstå. Borde inte alla vi som ilsket blickat upp mot en kompakt vit molnbank ha sorterats bort efter årtusenden av evolution?

Å andra sidan kanske inte glatt humör har ett överlevnadsvärde i sig. När en sabeltandad tiger kastade sig över stenåldernsmänniskor så kanske den ilskna mannen som saknade det vackra solljuset var mer beredd och kunde parera attacken bättre än den lallande killen som inte brydde sig.

Lyssnar på Empire state human med Human League. Fantastisk! Varför skrivs inga annorlunda texter idag. (jo, det görs säkert, bara det att jag inte letar med ljus och lykta längre)