Privatspanare

Apropå Palmejubileet:

När män drar fram sinnesslöa teorier om saker de inte vet ett skit om så benämns dessa ändå med det respektfulla epitetet 'privatspanare'.

Kvinnor i samma ärende brukar vanligen kallas 'skvallerkärringar'.

Varför denna skillnad?

Femmilen

Det är naturligtvis så att man blir extra förtjust i idrotter som man själv har en viss fallenhet för. Det hindrar inte att jag som den otaktiska och bollsinneslösa person jag är att se fram emot fotbolls-vm i Tyskland, kanske framförallt därför att jag tjusas av ruljansen runtom, de mobila bordellerna, förbrödringen supportrar emellan -- jag var nere på plats i Italien 1990 och det var en fantastiskt trevlig stämning emellan oss svenskar och skotska supportrar (samma grupp) och den italienska lokalbefolkningen -- allehanda mygel (som att lottningen till vm-90 lär ha varit riggad genom att de plastbollar innehållande nationsnamnen som Sophia Loren drog ur skålen var antingen varma eller kalla), och allsköns taskspeleri som hör till det som gör oss människor till ett udda fenomen i planetens fauna och att meningen nu blev så jävla långa att den mest inbitna svensklärarinna skulle ta av sig glasögonen, gnugga tinningarna innan hon bistert konstaterade att grammatiken farit överbord såsom provianten på ett stormridet fartyg i ett Tintinäventyr och att det enda som kunde få ett slut på eländet var en vanlig punkt.

Så jag har alltså fallenhet för uthållighetsidrott, löpning närmare bestämt. Maraton är favoriten. Det är en rätt kul känsla när man springer en halvmara och blir irriterad för att det tar slut så fort. Nåväl, man vänjer sig vid allt. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid att femmilen ska ha masstart. Det är tamejfan perverst. Jag gillar att se på Tour de France, men undviker nogsamt alla trista platta etapper. Det är inte speciellt kul att se fyra-fem timmars fiscykling som mynnar ut i en meningslös spurt. Det är uppför Mont Ventous och Alpe d'Huez det angörs (felstavad franska, jag vet), där spurtmesarna blir avhängda med stora klasar med minuter. Rättvisa skipas.

Men så ser man femmilen i OS och inser att skiten inte avgörs förrän med en spurt efter 49 km. Det är fanimej bedrövligt att en lurpassande italienare ska kamma hem ett guld som borde vara vikt för en snorfrustande kraftkarl av okänd nationalitet (oväsentligt).

Det snackas om att sporten har blivit mer tv-vänlig. Kanske för packet som följer dokusåporna, men för en vanlig tänkande person känns det inte så tv-vänligt att tre timmars gastkramande spänning har reducerats till en minuts kamp mellan klåpare som inte har nog med fysik att dra av egen kraft.

Men ok, jag förstår att sponsorerna vill ha sitt. Varför inte kräva att all damidrott ska utövas naket?

Sign 'o' the times

Detta jävla Microsofthärke! Fy fan vad windows är uselt! Inte nog med att skiten frestade mitt tålamod så till den milda grad när jag ville stänga av datorn att jag helt sonika ryckte ur sladden så att någon lockfil eller liknande hindrade ljudkortet från att komma igång, windows med sin usla felletning gav mig ingen hjälp. Två månader utan musik på datorn, inget ljud överhuvudtaget, men så tog jag mig i kragen. Sökning på nätet och lite tur och ett par timmar senare fungerar allt som det ska.

Så, nu sitter jag med nedladdad Prince i hörlurarna och inser hur bra han är, eller åtminstone var. Det gick ett rykte då det begav sig, runt åren då åttiotal blev nittiotal, tror jag, att Prince var så frenetiskt produktiv att den konservativa och alltid lika korkade skivindustrin inte hängde med. I ett furiöst tempo lät han spela in låt efter låt och hade till slut bortåt 800 färdigmastrade låtar lagrade i ett kassavalv, färdiga att pytsas ut i lagom takt medan Prince själv låg på någon beach och pimplade drinkar. Tyvärr har tiden visat att det inte vara sant.

På tal om åttiotal närmar sig Palmemordet raskt sitt 20-årsjubileum. I Aftonbladet kommer sensationella uppgifter om att DNA-spår på Palmes rock -- mördaren klappade honom på axeln just innan skotten föll -- med dagens teknik möjligen skulle kunna identifiera mördaren. Men varför ödsla kraft på det, Christer Pettersson är ju död, och just därför, vänta några år tills tekniken hunnit ikapp Jurasic Park och klona fram en ny Christer Pettersson istället. Han hade onekligen ett unikt underhållningsvärde. Vem minns inte historierna om hur han likt en påtänd Kallur-syrra hoppade över disken på systemet och försåg sig med starksprit?

Men Christer är död, systemet har fått den självbetjäning han sådde fröet till och vi skriver 2006.

Med tanke på det ovanstående: det är besynnerligt att ingen har försökt skjuta Bill Gates än.

Rattus Norvegicus

För några dagar sedan låg det en död råtta på cykelbanan som går längs Munkebäcksgatan. Stendöd, märkvärdigt platt och djupfryst. Det var något som inte stämde. Den var platt, men den låg ju på cykelbanan och kan knappast ha blivit överkörd. Det verkade ologiskt och jag noterade också att den var påfallande liten, sin utkavlade fysionomi till trots. Fast vad vet jag om hur stor en helt vanlig Svensson-råtta är? Jag ser sällan råttor, någon gång vart tredje år eller så, och om det då rör sig om en levande råtta så kilar den alltid iväg illa kvickt innan man hinner springa fram med en linjal.

Så det kanske inte var en råtta som gått till de sälla kloakerna, utan bara en ovanligt biffig sork. Jag lyfte blicken och noterade att det låg en orientalisk resturang alldeles bredvid. Kan den ha haft något med det plötsliga dödsfallet att göra? Såna här spekulationer brukar få sig en knuff i ena eller andra riktningen först när obduktionsprotokollet blivit klart. Det kanske visar sig att råttan har saltvatten i lungorna. Det var just denna patologiska kuriositet som utgjorde dramats vändpunkt i filmen 'Chinatown'. En hemskt invecklad film där Jack Nicolson i mitt minne får båda sina näsvingar uppsprättade av Polanskis kniv medan filmskurken i själva verket nöjer sig med ett enda snitt. Poängen är ju liksom därmed redan klar.

En sak är säker: råttan dog inte av fågelinfluensa. Våra bevingade vänner har fått ta över stafettpinnen från råttan i rollen som notoriska smittspridare. Vågar man hoppas att miljöförvaltningen passar på att skjuta av den alltför talrika mås/trut-stammen här i stan om smittan får fäste?

Asch: jag trodde att jag skulle ha sprungit 10 mil denna vecka, men det visade sig lite förargligt att det bidde 98 km till slut. Håller man sig skadefri och tappar några kilo med vettigare mat och alkoholintag så kanske man kan till slut kan komma in under 3 timmar på årets Stockholm marathon. Men det är ju långt dit.

Place of birth: Space

Nu får Massive Attack-skivan maka på sig i CD-spelaren och ge plats åt Bachs Toccata & Fuga i D-moll. Undrar vem som är organist? Den som spelar moderna låtar som andra skrivit betraktas som en Artist, en som gör en Cover, eller finare: en Tolkning. Men i den klassiska musiken är det kompositören som är stjärnan och ingen bryr sig om hantlangaren som framför verket.

Nåväl. Massive Attack var det länge sedan man såg något om. Runt 90-91 kallade de sig bara Massive för att klara BBC:s censur under Irakkriget. Annars ingen spelning i radio. Idiotiskt.

Efter splittringen hörde jag att en av medlemmarna skulle skriva musik till världshistoriens mest påkostade porrfilm. En avancerad historia med världens första utlösning i tyngdlöshet. Första? Fan tro't. Har svårt att tro att man kan sitta uppe i en rymdstation i flera månader och låta bli. ISS heter visst rymdstationen (tack wikipedia). Det hade jag glömt, det låter inte så poetiskt som ryssarnas gamla: Mir (betyder världen, har jag för mig).

Att en tyngdlös ejakulation aldrig fångats på film kan dock stämma. Men antagligen uppmanar NASA och ESA sina astronauter till sjävbefläckelse. Det finns ju även damastronauter och det skulle kanske inte vara så lämpligt att de blev gravida där uppe. Å andra sidan skulle det vara coolt om det stod i passet "Place of birth: Space". Tyngdlösheten borde inte vara något problem vid graviditeten. Fostret ligger ju så att säga redan och svävar i en flyttank.

Man kan ganska lätt simulera tyngdlöshet med ett specialbyggt flygplan som flyger i form av en parabel, ungefär som en regnbåge alltså. Samma effekt som man får på krönet av en bergochdalbanebacke, men betydligt kraftigare. Men den där tyngdlösheten i flygplanet har jag för mig bara varar i någon halvminut, så det gäller att porrskådisarna är vältajmade. NASA lär ta bra betalt för färden, runt en halv miljon har jag hört.

Det skulle vara fantastiskt att få uppleva rymden, men då får man väl ha med sig några grabbnävar lugnande tabletter. Flygrädslan lär ju bli värre för varje meter längre bort från moder jord som man avlägsnar sig.

Jag tänkte att med Bach i hörlurarna så skulle inlägget få en mer ödesmättad karaktär. Fungerade väl sådär.

Radio Babylon

Alla kommentatorer i radio och tv under vinter-OS, och säkert också bloggkommenterandet, tycks tränga sig in i ens inre liv. Jag hade en dröm i natt om att inte bara jag, utan sammanlagt tre personer -- vilka de andra två var minns jag inte -- blivit inbjudna att kommentera Fröken Ur live i Sveriges Radio.

Jag tror att Sveriges Radio kopplar in Fröken Ur i p1 strax innan tolvslaget, innan dagens dikt. Fast vänta nu, tolvslaget markeras ju av klockklämtande. Någon annan tidpunkt är det nog. Hur som helst rör det sig i verkligheten bara om en kort sak på runt tio-tjugo sekunder eller så. I drömmen var inslaget förlängt till åtminstone ett par minuter. Plågsamma minuter kan jag säga. Jag tror ingen av oss fick något vettigt sagt.

För att öka på förnedringen, eller om det var av något annat skäl, så fick vi efter sändningen en pappersutskrift med vad vi sagt, vilket inte var särskilt mycket och framför allt inte av någon högre kvalitet. Antagligen lade dom jävlarna på Sveriges Radio ut dravlet på nätet också, men drömmen gick inte in i sådana detaljer.

Istället svävade den i vanlig ordning ut åt helt andra håll. Plötsligt satt jag på ovanvåningen i en dubbeldäckare i London och försökte förgäves dra i stopsignalslinan utanför Paddington Station. Sedan vaknade jag.

Data-lepra

Spetälska var en förfärlig sjukdom. Känsel försvann i kroppsdelar, i värsta fall satte förruttnelse in och de föll av. Namnet kommer faktiskt från 'hospital' (spit=spet). Medeltidens sjukhussjuka alltså. Numera säger man lepra. Sjukdomen är fortfarande förfärlig men idag finns det bot. Det lär vara en av de minst smittsamma sjukdomarna som finns och den har en väldigt lång inkubationstid. Det gör den väldigt lömsk. Man kan kan leva tätt inpå en leprasmitta innan han/hon fått symptom och därmed ha blivit smittad och dessutom fört smittan vidare utan att förstå vad som hänt. Omöjligt att skydda sig emot. Kroppsdelar degenereras innan man hunnit bli på sin vakt.

Under medeltiden levde människor tätt inpå varandra och folk smittades i parti och minut av denna lömska sjukdom. Det finns forskare som tror att om inte digerdöden hade "rensat ut" bland samhällets svaga (bland dessa de leprasmittade) så hade lepran på sitt lömska sätt brett ut sig och kanske i långa loppet orsakat mänsklighetens undergång. Fan tro't.

Efter digerdöden skapades ett avstånd mellan de överlevande (få av dessa var leprasjuka), folk bodde inte längre så tätt inpå varandra. Europa fick en liten respit.

Så.

Jag får känslan av att Microsoft är vår tids spetälska i datavärlden. Det finns datavirus som slår till snabbt. Larmet går och uppgraderingar av programvaran ska förhoppningsvis skydda oss. Men vad skyddar oss mot data-lepran, Microsoft, som sakta kväver allt annat liv, utan att vi är på vår vakt? Det finns ju knappt några alternativ till skiten, i alla fall inte för den stora majoritet som vare sig kan eller vill sätta sig djupare in i datavärlden. Och det ska de inte behöva göra. Saker och ting ska jag fungera, men det gör det inte om man har drabbats av data-lepra: Microsoft.

Varför accepterar människor att det plötsligt tar flera minuter för datorn att bli funktionsduglig efter att man satt igång den? Varför hänger sig datorn på vissa internetsidor? Varför undrar ingen varför msn i dessa tider av övervakning "generöst" tillhandahåller nästan obegränsat med utrymme för mejl? Andra orsaker än att W Bush vill övervaka, någon?

Hade det rått fri konkurrens bland mjukvaruföretagen hade datorn varit funktionsduglig en sekund efter att man tryckt på "ON".

Jag väntar på en gudasänd dator-digerdöd som kan rensa bort Bill Gates och hans nattståndna anhang.

Nettoprylar

Så har Netto-handlarn plockat hem det igen: 'Fett med lök'. Det är nog inte helt lätt som svensk att förstå vad det är eller ska vara bra för, därför en förklaring. Det rör sig om en ask, modell bordsmargarin, med något smarrigt att breda på mackan, en dansk specialitet, nämligen stelnat svinflott garnerat med en uns stekt lök uppepå (det ser man genom det halvgenomskinliga locket). Inte mycket lök heller, ty vänder man på asken och kollar på näringsdeklarationen så ser man att produkten innehåller 0 % kolhydrater, 100 % fett och 0 % proteiner. Enkel matematik för den som vill ha koll på sitt energiintag. Eller kanske inte.

Jag tror att handlarn beställer in stora pappkartonger med 24 stycken små "Fett med lök"-askar i varje. Det där brukar vara någon slags EU-standard. Det står nämligen just 24 "Fett med lök"-askar i hyllan, varken mer eller mindre. Jag räknade dem noga och missade inte den där lilla ensamma asken som gömts bakom de andra, antagligen bortplockad från det annars orörda varuberget, så att det ska se ut som om någon eller några kunder har plockat åt sig en ask. Alltså så att man inte ska tro att man är en idiot om man köper "Fett med lök" eftersom någon annan redan gjort det. Nänä, den enkla går jag inte på. Ingen har köpt något än. 'Fett med lök' är således ingen storsäljare. Rågflingor och gula ärtor plockas inte hem till butiken, men 'Fett men lök' tycks ingå i bassortimentet.

Det var ungefär ett år sedan jag upptäckte "Fett med lök". Då blev jag så förundrad och äcklad att jag bestämde mig för att följa det bisarra påläggets vidare öden. Ett par tre askar hann gå åt innan datumstämpeln efter en lönlös halva priset-kampanj på vårkanten obarmhärtigt tvingade handlaren att hiva rasket. Sedan dess har jag inte sett 'Fett med lök', men nu är askarna tillbaka.

Enda anledningen till att man försöker kränga "Fett med lök", och för den delen även ett flertal snacksvarianter gjorda av rostade fläsksvålar och dessutom en ohjälplig massa grovt surdegsbröd, är, som jag ser det, stränga direktiv uppifrån. Säljer det i Danmark, så ska det fanimej även säljas i Sverige. De verkar totalt okänsliga för vad som verkligen funkar. En låda med "Fett med lök" SKA krängas varje år, och nu har årets leverans letat sig upp på hyllan. Eller så är handlarn dum i huvudet. Det kan ju vara så enkelt.

Det skulle onekligen förklara varför man vid frukt&grönt, i jakt på gul lök och potatis, plötsligt står öga mot öga med en kinesisk krigare i terrakotta (jag inbillar mig att det är terrakotta, jag är inte helt säker på vad terrakotta är egentligen, något keramiskt om jag minns rätt).

Netto upplåter -- i strid med varje ekonomisk princip, inbillar jag mig -- nästan halva butiksytan åt allehanda osäljbart krafs till vrakpriser.

Den här veckan kan man således göra "veckans klipp" och skaffa en tre decimeter hög keramikfigur kallad "kinesisk krigare", till det facila priset av 69 kronor. Och vad fan ska man med en kinesisk krigare till? Jag tog upp en, kollade i botten och såg att där fanns ett halvtaffligt igenpluggat hål. Jag har nog läst för många Tintinböcker eftersom jag genast tänkte att figuren kanske innehöll någon gömd sak. Antagligen inte en stor pärla som i "Det sönderslagna örat", men kanske en packe kinesiskt rökopium som kommit på avvägar, figuren var ju trots allt kinesisk.

Ok, den behöver väl inte vara gjord i Kina bara för att den kallas "kinesisk". Snarare är den naturligtvis tillverkad i ett u-land där arbetarna har slavlöner. Alltså Kina, likt förbannat. Jag skakade och även om jag inte vet hur rökopium låter när det skakas runt inuti en liten terrakottafigur, så är jag ganska säker på att krigaren var tom.

Återigen, bestäms sortimentet uppifrån? Är företagsledningen en osynlig makt som måste åtlydas utan protester även när oförklarliga "Fett med lök"-direktiv delas ut och försäljning av "kinesiska krigare" påbjuds?

Jag har för mig att en annan utländsk livsmedelskedja, Lidl, fungerar på det viset. Ingen i personalen får uttala sig i media. Allt styrs från Tyskland och det går inte att få någon insyn i verksamheten. Det är knappt att man vet vem som är ägare. Det hela liknar mest av allt en sekt och det skulle inte förvåna mig om alla vinster som de gör på sin billiga tuberkelsmittade mjölk finansierar något avlägset soltempel uppe i Alperna där anhängarna inväntar en lämplig komet som tecken på att tiden är inne att ta livet av sig.

Tintin var det ja. Ursäkta förresten ordvitsen i rubriken. Jag blev nog lite inspirerad av Fredrik Lindströms program igår.

New York, New York

Jag såg King Kong igår, originalet från 1933 alltså, som Cinemateket visade på Drakens stora duk. En av filmens två regissörer, Merian C. Cooper, lär ha sagt till den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Fay Wray: "Du ska få spela mot den största manliga stjärnan i Hollywoods historia." (citat ur Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon).

Effekterna var imponerande om man betänker när filmen gjordes. Jag måste ändå säga att många av dagens digitala effekter än så länge käns lite småtaffliga, de med.

För fajtscenerna gjordes små modeller av gorillan -- för det är väl ändå en sådan, om än groteskt stor -- och dinosarierna. Man tog en bild, knådade om djuren en smula, tog en bild till o.s.v. Tidsödande, men det är väl så Wallace & Gromit och andra lerfilmer görs än idag. Som tropisk regnskog i bakgrunden användes i vissa fall vanliga växter, vilket kunde få i efterhand komiska effekter. Under en tagning, bild för bild, av ett slagsmål gorilla vs. skräcködla användes bland annat en gullviva som kuliss, men ingen noterade att den hade knoppar på väg att brista ut. Efter en dags omständliga tagningar under varmt strålkastarljus hade gullvivan så sakteliga slagit ut, utan att någon märkt det. Det upptäcktes först när man kontrollerade dagens arbete på kvällen, då blomman nu när filmen spelades upp i högt tempo slog ut i full blom på ett par sekunder och naturligtvis "stal" hela scenen, varför hela rasket måste göras om.

Från klättring på skyskrapor till hip-hop. P3 hip-hop sände från New York igår kväll, eller var det något jag missuppfattat. Hur som helst listades de tjugo bästa hip-hop-låtarna som handlade om staden. Jag gjorde mig beredd att gnissla tänder inför befarad historielöshet, men blev faktiskt glatt överraskad då de hade placerat måste-låten "New York, New York" med Grandmaster Flash and the furious five på en hedrande andraplats. Skönt.

Namnet på staden New York kommer naturligtvis från staden York i England som i sin tur vikingarna lär ha uppkallat efter en liten håla kallad Jörvik i Bohuslän. Tanken svindlar. Å andra sidan hittar jag inget Jörvik, Gjörvik eller Jorvik på kartan.

The black hit of space

Tur att man inte bor i Japan. I programmet musikjournalen i P3 hörde jag den pissiga Idol-låt som toppat försäljningslistorna där borta i tre år. Hur kan en låt toppa listorna i tre år? Det är ju en evighet. Har det något att göra med någon slags trög stillsam österländsk livsstil att göra? Om det nu finns någon sådan. Japaner är väl snarare kända för magsår än lugn och ro numera. Det kan i alla fall inte ha och göra med österländsk visdom, för låten var precis lika jävla korkat dålig som vilken som helst av Darin, Agnes och allt vad de kan heta. Vilken mardröm att inte kunna komma undan en usel låt i hela tre år.

Rekordet innan i den vägen hörde jag av en som jobbade i Norge. Det landet är ett litet svenskt lydrike vad kultur beträffar: svenska filmer gör lika stor succe där som här och musik likaså. Dock sker det med en viss fördröjning. För några år sedan hette sommarplågan i Sverige 'Fiskarna i havet'. Man hann bli rätt trött på den efter en sommar. Så också han, som firade semestern här. Men i Norge var den istället den stora höstlåten. Dubbelt så lång plåga med andra ord.

Muhammad Ali

Kommer någon ihåg kungens hund? Antagligen sitter regenten och biter på naglarna just nu och hoppas att alla ska ha glömt, för ingen som har skändat profeten lever säkert i dessa dagar, även om det skedde för länge sedan.

Kungens hund hette alltså Ali. Detta namn bars av en nära släkting till Muhammed och han betraktas som helig inom islam. Att kalla en hund Ali är naturligtvis en hädelse av stora mått. Detta var visserligen på sjuttiotalet, men det skulle inte förvåna mig om det skulle väcka reaktioner om någon gräver upp hundhistorien. De verkar ju vara sena att reagera nere i mellanöstern. Reaktionerna på de danska karikatyrerna lät ju vänta på sig i ett halvår. Fast trettio år verkar i mesta laget.

Ali blev hur som helst fort och lätt Charlie och har ännu inte kostat någon livet, men däremot räddat ett:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/0010/13/kung.html

Undrar var hunden håller hus nu. Antagligen är den död. Hundar lever inte för evigt. Kanske finns han bevarad och står uppstoppad och samlar damm i någon vrå av livrustkammaren. Jag har för mig att Karl XII:s häst finns där i alla fall.

Fair play

Jag glor på skidåkningen: 15km klasisk +15 fristil herrar i OS i Turin. Det blir så mycket tråkigare med jaktstart. Alla ligger och lurpassar, inget händer. Men så bryter en åkare staven. Det dröjer inte länge innan han får en ny stav från en funktionär, antagligen från ett annat land. Man hjälper varandra, nästa gång kan det vara en åkare från det egna landet som behöver hjälp och får det av någon annan. Egentligen inget att höja ögonbrynen inför, det borde vara en självklarhet.

Men så kommer jag att tänka på när jag som representant för min dåvarande arbetsgivare deltog i Chalmers arbetsmarknadsdagar. Man stod i ett bås och skulle vara allmänt trevlig och svara på allehanda frågor som nyfikna teknologer ställde. Påfallande ofta var det studenter som läste på industriell ekonomi-linjen som var framme och frågade. För den oinvigde kan man väl säga att den linjen är en blandning av teknik och ekonomi och drar till sig folk med karriärambitioner.

Vårt företag hade en lista där den intresserade kunde skriva upp sig för att få en praktikplats under sommaren, men det var personalchefen som hade listan och hon skulle inte komma förrän efter lunch. Jag bad därför tre I-teknologer (industriell ekonomi) som ville skriva upp sig att återkomma.

Och de återkom, men bara två av tre. "Och er kompis" frågade jag "ska ni inte skriva upp honom?"
"Nej, han får skylla sig själv om han inte är här!" löd svaret.

Idioter.

Självklart strök jag deras namn i listan, när de hade avlägsnat sig.

Geometri

Mattelärare utan jobb, men ändå är det svårt att koppla bort tankarna, även under helgen. Jag ser Anna Book på en löpsedel och funderar på vad hon liknar mest: Ett klot, en cylinder, eller ett rätblock?

High-altitude fuck

Ibland lär man sig nya begrepp. I något som så här i efterhand verkar vara en slags nyckelreplik i filmen Brokeback Mountain så frågar Jack sin cowboykompis Ennis:
"Is that all I mean to you, a high-altitude fuck now and then?"
De två smyger sig alltså upp i bergen någon gång om året och lever rullan.

Och Jack har rätt: det är där högt uppe, någonstans ovanför trädgränsen, som det skamliga äger rum nuförtiden. För jag antar att manusförfattaren genom sin höjdangivelse velat betona den eventuella omoralen i deras handlande.

OS i Turin har inte ens hunnit börja innan de första misstänkta dopingfallen har upptäckts. Fusket har redan börjat, eller snarare har det förberetts under en längre tid. Skidåkare stängs av eftersom de har höga blodvärlden orsakade av epo, eller, mer troligt och faktiskt helt enligt reglerna, höghöjdsträning. Bögarna knullar och skidåkarna tränar, med samma frenesi, så nära molnen de bara kan. Ingen kan straffa dem, men skämmas ska de tydligen ändå, ty moralen har de lämnat hemma (i alla fall de käcka gossarna med vallade laggar). Och se, genom att utnyttja dopingreflexen hos allmänheten får filmskaparen fram den där skamfyllda äckelkänslan hos en blaserad publik som inte längre reagerar på ett enkelt 'fuck'.

Förresten: Varför översätts inte filmtitlar nuförtiden?
Vad är det för fel på "Bögarna på berget"?

Filmfestivalen: Blä för 'Om gud vill'

Jag har sett fyra filmer hittills, av varierande kvalitet. Under det tiotal år jag sett festivalfilmer har publiken alltid pliktskyldigt applåderat även om filmen varit helt värdelös. Enda undantaget var en helt obegriplig och pretentiös svensk kortfilm som gick som förfilm för ett antal år sedan. Den gånger vred man sig i stolen och besökarna i salongerna log mot varandra efteråt efter den här plötsliga tysta överenskommelsen att just vara tysta.

Men igår var det dags för den första applådfria filmen. Det var en film som redan blivit omskriven, en svensk film som ännu inte haft premiär, den går upp nästa fredag, men redan fått hyfsat mycket publicitet: ’Om Gud vill’, regisserad av sångaren i Infinite Mass, den internationellt erkände musikvideo- och reklamfilmsregissören Amir Chandin (stavningen är högst troligen inte korrekt men jag orkar inte kolla upp den eftersom det gör detsamma eftersom jag aldrig kommer att behöva skriva namnet igen efter detta magplask) och med honom själv och Cardigans sångerska Nina Persson i huvudrollerna.

Det mesta av dialogen var på svengelska, eftersom NP spelade en finsk tjej som inte kunde svenska, trots att hon underligt nog bröt på småländska. Det framgick inte i filmen, men man får väl förmoda att hon någon gång tidigare i livet fått en skiftnyckel modell större i huvudet. Han, AC, pratade svenska utan brytning fast han var en nyanländ invandrare som snart skulle plocka hit sin fru. Gud så uselt hon spelade. Gud så uselt han spelade. Loffe var med i en lågmäld biroll. Han sade inte ”Hehe” en enda gång, säkert något som redigerats bort digitalt, jag tror att det är ett talfel han har. Filmen stod stilla mest hela tiden eftersom det inte fanns något som förde handlingen framåt. Manuset? Tja. Några lite tokroliga inslag, eller åtminstone ett, några logiska luckor och så verkar det till slut ha satts i händerna på en entusiastisk dramaklass från högstadiet som klottrat till några osannolika händelser med replikskiften i samma anda samt ett praktfullt kalkonslut där allt visar sig vara en dröm.

Film och krig

Om man ska beställa biobiljetter via nätet förutsätts man alltid vilja sitta på en rad. Det är naturligt om man är två, tre och kanske fyra, men om man, som jag varit med om vid vissa tillfällen kanske är sex eller åtta personer, så blir det knöligt att sitta på samma rad, särskilt om godispåsar ska skickas fram och tillbaka, eller ännu värre: om den längst till höger behöver meddela den längst åt vänster något, eller vice versa. Det skulle vara bättre om man kunde välja att sitta i andra formationer som underlättade kommunikationen, främst tänker jag på att knö ihop sig i en rektangel, alltså att sitta formerade lite som legionärerna i det antika Rom när de anföll fienden, kohort tror jag visst det heter: 3*2, tre personer på två rader, eller 4*2, 2*4, eller vad som är aktuellt. Att fylla upp en biosalong med folk som knör ihop sig rektangulärt borde inte vara svårare än, säg, spela tetris, som ju bygger lite på samma idé.

Till skillnad från dagens hockeyspelare var forntidens legionärer oftast "right"; hade svärdet i högerhanden. Stor fördel alltså att stå långt till höger och veva mot motståndarens vänsterflank. De estetiskt tilltalande rektangulära truppformationerna höggs alltså snart ner till lika formfulländade trianglar, i takt med att killarna till vänster dukade under. Och så där höll man på, i över tusen år närmare bestämt. Jag har för mig att det var svenskarna under stormaktstiden som kom på att man kunde börja med mer folk till vänster för att få bättre balans i slaktandet.

Soldater och bio, förresten: Vore det inte ett lite kul PR-trick om man lanserade en krigfilm lite på samma sätt som en tänkt invasion av Sverige skulle gå till. Stor premiär uppe i Torneå, sedan visningar i de viktigaste norrländska hamnstäderna, givetvis galavisning i Kiruna med sina malmgruvor, och sedan så sakteliga drar sig filmkopiorna ner över resten av landet. Kruxet är det här låter som en rysk film (snarare sovjetisk, kanske), medan all filminvasion att tala om naturligtvis kommer från väst. Jag har bara ingen aning om vad NATO skulle sätta in stöten mot Sverige. Vissa hävdar denna stad, Göteborg, för hamnens skull, men det är antagligen bara skräniga lokalpatrioter som missbedömer stadens verkliga betydelse.

Den här cinematografiska gestaltningen av röda faran är inte så lite inspirerad av ett turnéupplägg som Echo and the Bunnymen hade på tidigt åttiotal. Hjärnan bakom var gruppens manager, Jim Caulty (sedermera en av de två i KLF). Musikjournalister undrade varför gruppen skulle uppträda i små byar ute på Hebriderna i Skottland och på andra udda platser. Ologiskt. 'Fullt logiskt', svarade Caulty och förklarde att om man prickade in platserna för spelningarna på en karta och därefter band ihop dem, så bildade de konturen av ett par gigantiska kaninöron.