Film och krig

Om man ska beställa biobiljetter via nätet förutsätts man alltid vilja sitta på en rad. Det är naturligt om man är två, tre och kanske fyra, men om man, som jag varit med om vid vissa tillfällen kanske är sex eller åtta personer, så blir det knöligt att sitta på samma rad, särskilt om godispåsar ska skickas fram och tillbaka, eller ännu värre: om den längst till höger behöver meddela den längst åt vänster något, eller vice versa. Det skulle vara bättre om man kunde välja att sitta i andra formationer som underlättade kommunikationen, främst tänker jag på att knö ihop sig i en rektangel, alltså att sitta formerade lite som legionärerna i det antika Rom när de anföll fienden, kohort tror jag visst det heter: 3*2, tre personer på två rader, eller 4*2, 2*4, eller vad som är aktuellt. Att fylla upp en biosalong med folk som knör ihop sig rektangulärt borde inte vara svårare än, säg, spela tetris, som ju bygger lite på samma idé.

Till skillnad från dagens hockeyspelare var forntidens legionärer oftast "right"; hade svärdet i högerhanden. Stor fördel alltså att stå långt till höger och veva mot motståndarens vänsterflank. De estetiskt tilltalande rektangulära truppformationerna höggs alltså snart ner till lika formfulländade trianglar, i takt med att killarna till vänster dukade under. Och så där höll man på, i över tusen år närmare bestämt. Jag har för mig att det var svenskarna under stormaktstiden som kom på att man kunde börja med mer folk till vänster för att få bättre balans i slaktandet.

Soldater och bio, förresten: Vore det inte ett lite kul PR-trick om man lanserade en krigfilm lite på samma sätt som en tänkt invasion av Sverige skulle gå till. Stor premiär uppe i Torneå, sedan visningar i de viktigaste norrländska hamnstäderna, givetvis galavisning i Kiruna med sina malmgruvor, och sedan så sakteliga drar sig filmkopiorna ner över resten av landet. Kruxet är det här låter som en rysk film (snarare sovjetisk, kanske), medan all filminvasion att tala om naturligtvis kommer från väst. Jag har bara ingen aning om vad NATO skulle sätta in stöten mot Sverige. Vissa hävdar denna stad, Göteborg, för hamnens skull, men det är antagligen bara skräniga lokalpatrioter som missbedömer stadens verkliga betydelse.

Den här cinematografiska gestaltningen av röda faran är inte så lite inspirerad av ett turnéupplägg som Echo and the Bunnymen hade på tidigt åttiotal. Hjärnan bakom var gruppens manager, Jim Caulty (sedermera en av de två i KLF). Musikjournalister undrade varför gruppen skulle uppträda i små byar ute på Hebriderna i Skottland och på andra udda platser. Ologiskt. 'Fullt logiskt', svarade Caulty och förklarde att om man prickade in platserna för spelningarna på en karta och därefter band ihop dem, så bildade de konturen av ett par gigantiska kaninöron.