Grå eminens 2007

Nej, verka utan att synas var det inte tal om, även om utnämnandet till en sådan position hade varit nog så lukrativ, tvärtom: Idol 2007, där det gäller att synas utan att verka.

Jag cyklade förbi Svenska mässan igår där kidsen stod packade i väntan på audition inför idoljuryn. Personligen kan jag förstå att man suktar efter pengar och berömmelse (tänkte även infoga "ära", men tror inte riktigt att det är något som hägrar för den som alternativt kan tänka sig att vara med i Big brother), men, fan, inte genom att stå och bräka andras låtar.

Nej, jag ska inte utveckla ämnet. Jag vet av gammal erfarenhet att en djupare analys hipp som happ kan komma att halka iväg på nästintill fascistiska stickspår.

Jag beställde en bok på adlibris igår. Sex stycken inalles egentligen, men den som fick mig att slå till från början heter 'Rats'. Löjligt nog är titlen inte översatt till svenska. Den handlar om råttornas leverne, speciellt med utgångspunkt från råttorna i NYC. Jag antar att det inte är för att råttorna i the big apple är särskilt hippa utan att författaren råkar bo där. Råttor är djur som fascinerat mig alltsedan jag första gången hörde talas om digerdöden och då ska man komma ihåg att det inte var dagens brunråttor som spred pesten utan den beskedligare varianten svartråttor som nu för tiden är undanträngda av de förstnämnda på de flesta platser på klotet.

Det finns ju andra beskedliga gnagare i råttfamiljen såsom marsvin -- ena riktiga fjollråttor -- som antagligen är de bäst utrustade för sin ekologiska nisch, medan de skulle stå sig slätt nere i kloaksystemet.

Enligt en recension som förmedlade lite av bokens innehåll är det tydligen bara de svaga råttorna som man ser. De tuffaste verkar i det tysta om natten. Så kanske är det råttan som borde utses till grå eminens 2007.

Due birre

Jag var ute och tog en öl (= två) med en gammal granne i kväll. I ärlighetens namn håller jag med Lars von Trier som anser att 80-90% av våra medmänniskor är idioter. Det senare procenttalet rörde danskar, det första svenskar, men hans smil vid förkunnandet under den tv-intervju då detta sades antydde att detta bara var fjäsk inför representanterna från den stora grannen i öster.

Hur som helst, med dessa siffror i gott minne, och genom att blicka omkring i bekantskapskretsen så inser man att en öl med grannen är något tämligen sällsynt. Vi var grannar för tio år sedan. Vi är inte helt tajta, men som i viss mån kufar, båda två, lite i clinch med vår omgivning, fastän denna inte alltid märker av det (en myra som boxar på en elefant) så trivs vi ganska bra ihop.

Nåväl, under denna ölkonversation så sades inget speciellt alls. Våra stämband vibrerade i ganska förutsägbara mönster som stämde rätt bra överens med vad en utomstående skulle kunna förvänta sig med utgångspunkt i jämförelser med diverse språkliga referensverk som svenska akademien och liknande onanistklubbar låter gå till trycket.

Det är just det. Man pratar, man rör runt, så att säga, kring förutsägbara ämnen som en slev nedstucken i en skål fylld av trög svårforcerad deg och återvänder därmed snart obönhörligt till begynnelsepunkten.

Inget har hänt.

Fast det kanske är i det som den verkliga tillfredsställelsen ligger. Eller att bli full.

Oavgjort?

Baader-Meinhof

Jaha, så släpptes en 58-årig kärring ur fängelset. En rest från de tyska terroristernas tidevarv. Brigitte Mohnhaupt heter hon och i och med inträdet i duvmatargenerationen anses hon numera ofarlig, terrorist som hon tidigare klassats som.

Hon är inte, som det hävdas i vissa media, den sista fängslade tyska terroristen som släpps ut. Kvar i fängelse finns bl.a. Christian Klar som hårdnackat avvisar varje försök till försoning med det kapitalistiska samhället.

Jag surfar nyfiket runt på både de engelska och tyska wikipedia-sidorna om dessa vålnader från det förflutna.

Det slår mig att även om jag inte sympatiserar med tillvägagångssättet, så saknar jag i dagens samhälle ett helhjärtat engagemang i samhällsfrågor som inte grundar sig i simpelt ha-begär. Men därifrån till terrorism är vägen lång. Återigen, utan att stå för saken, kan jag sympatisera med kampviljan att offra livet för en sak man tror på, även om många var offer för sekterism.

En motvikt, om ej på alla punkter, till super-egoism alla F. Federley. Han är säkert ute i vällovliga syften. Återstår bara att utreda vilka. En hård nöt att knäcka.

Det slår mig också hur många arga kvinnor det finns/fanns. Könsfördelningen bland de tyska terroristerna är snudd på 50/50. Skulle vara intressant att veta varför.

Style wars

Det bidde tre festivalfilmer i år.

Förra söndagen en erbarmligt trist Don Quixote-historia. Trots att regissören verkade ha bemödat sig om att realismen skulle gå före allt -- snudd på svarta bilder filmade i naturligt ljus i gryningen, oändligt långsam och intetsägande dialog -- så bröts illusionen när huvudrollsinnehavaren gav sig till att crawla i en flod. Vafan!: crawl uppfanns av indianerna i nordamerika. Fanns inte i Spanien på tidigt 1600-tal!

'Darling' var en svensk ljuspunkt, tyvärr inte lika bra som jag hoppats, men vida överlägsen det mesta detta kassa filmland skitit ur sig det senaste decenniet.

Just detta faktum gör det så ledsamt att se dessa horder av inkompetenta "kreativa branchmänniskor" som ideligen ska tränga sig in och före på alla föreställningar, alltid med en elegant och nonchalant knyck på den passerkortsprydda nacken. De kunde lika gärna slussa in ett lika stort antal horsepundare istället, ja hellre faktiskt, ty dessa tillför svensk film mer, matematiskt sett, helt enkelt genom att de inte kostar något, alltså i alla fall inte dränerar filmkapitalet genom att vara en del av alla dessa kostsamma och usla projekt.

Satsa på max två-tre påkostade svenska filmer om året och lägg resten av pengarna på Roger Corman-aktiga extremlågbudgetprojekt. Den del av svenska "filmarbetare" som därvid hamnar utanför läggs upp i lämpligt knä och ges ordentligt med smisk.

Sedan var det "Style wars" igår. Grafittifilmen som gjorde mig nostalgisk och som fick mig att minnas när en hårdrockare med svart sprejfärg hade skrivit gruppnamnet "DIO" på min högstadieskolas vägg. Det dröjde bara ett par dagar innan vi fyllde på detta till "DIOXIN". Men hårdrockaren använde en kass färg och efter bara något år stod det helt enkelt bara "XIN" på väggen, och gjorde så i ett tiotal år.

Enligt ovanstående film ska en av de första klottrarna i NY ha varit TAKI 183, en tag som skapades av en kortform av hans namn plus en adress. I Göteborg fanns under tidigt åttiotal signaturen HM43, som på den tiden sades betyda Hans och Mia, siffrorna angav antalet bokstäver i namnet. Jag undrar om det är sant. Jag hittar inget om HM43 på nätet.

Förutom spritpenneklotter rollade HM43 sitt namn med orange målarfärg mitt på Kungsgatan och i gångtunneln vid Mölndalsån/Ullevi.

En sådan händelse i dag hade jag ryckt på axlarna åt, alternativt blivit förbannad på, men någon tonårsrest inom mig hyser fortfarande en diffus beundrad för deras tilltag.

Martin Ljung-paradoxen

Numera räcker det med en titt i imdb för att en skådespelares karriär ska var blottad ända inpå bara ryggmärgen, eller annat valfritt anatomiskt referensobjekt som kan tänkas väcka motsvarande förlägenhet.

En titt på Martin Ljung och tusan: han har inte dykt upp i något jag har sett sedan 'Farbror Frippes skafferi', tydligen från 1976, och då jag minns att jag satt i kalasbyxor med mina medinspärrade i lågstadiets grupprum, såg skiten, och som enda bestående känsla registrerade en oroande tanke att denna vithåriga gubbe snart skulle falla död ner i någon av de allehanda åkommor man vagt anade var förknippade just med vithåriga gubbar så är det förbluffande att han fortfarande lever.

Han fyller nittio i sommar.

Elake Arne

Det är något paradoxalt sympatiskt med genuint elaka personer. Nu snackar jag inte om folk som skor sig på andra, utan de som så att säga är oegennyttigt elaka utan att tjäna på det själva. Ett slags idealister som är osympatiska i alla lägen trots att de själva har allt att förlora.

Verkar det vara rena snömoset?

Så sant. Men visst måste alla som minns Trazan Apansson hysa en och och annan varm känsla för elaka Arne som hade allehanda sattyg i beredskap för alla och envar i varje situation.

"Var elak!
Alltid elak!"

-- för att parafrasera Baden-Powell, den fete pedofilen som lade grunden till scoutrörelsen.

Som elake Arne känner jag mig varje gång jag besöker en blogg som jag av en slump snubblade över, författad av en av mina elever vars intellektuella prestationer inte riktigt står i paritet med den höga svansföringen. Kul att läsa och än så länge tycks jag inte ha fallit i onåd.

Sidan får vila i anonymitet, elakare än så är jag inte.

Det våras för dödsångesten

Med en sövande skön houserytm i hörlurarna tycks vad som helst kunna hända om man inte är på sin vakt, vilket tycks vara fallet nu när jag skriver ett inlägg trots att mina hjärnhalvor i ett otippat nyårs-samförstånd tummat på att bloggande inte är något för mig.

Houserytm. Breakbeat. Dub. Leve webbradion!

Numera kan man få sig vilken musik man vill till livs via internet och slipper utsättas för mongoloida tonirritationer från Halmstad ( nej, inte Gessle i första hand, jag tänkte på boten a).

Musiksvälten är ett minne blott.

Annat var det 1986 när polarn kom hem från tågluffen och berättade att radiokanalerna i BeNeLux-länderna låg tätare på FM-bandet än, än... [valfri homoerotisk liknelse med mustacher och pungsvett i intim samvaro].

Där kunde man ratta in precis allt... nåja... men för någon som gillade Front 242 och Skinny Puppy kan det ju vara kul att höra att eterns domptörer erkänner deras existens och inte bara förpestar omgivningen med Kicki Danielsson och Springsteen.

Där nere visste de att ta tillvara på folks nyfikenhet. Här hemma regerade glasögonormen Kaj Kindvall.

Och av kopplingen till rubriken blev intet kvar. Kanske ett memento mori: Ge fan i att blogga! Mel Brooks har slutat släppa ifrån sig dynga. Nu är du så god och följer hans exempel!

Ok då! Förlåt.

Sniff

Jag kollade runt bland uppdaterade bloggar på portalen "Nyligen" och visst att det på sina håll uppmärksammas att Saddams kropp snart kommer att följa gravitationslagen striktare än någonsin, men, men, mest var rörde det sig om handväskor i olika utföranden, kändisars handväskor, bortsprungna katter och, och, och ...

... men varför snackar ingen om när meskalinruset katapulerade ut dem likt fastspända i en omodern rullstol (plyschstoppning och bara bromshandtag på vänster sida) ut i en intighet där vändstekta ägg visade sig inte ha någon baksida?

Här slutar allmän väg.

Klockan klämtar för dig

Dags att gå och lägga sig.

När jag vaknar antar jag att Saddam är död.

Det ligger inget dramatiskt i det, på det hela taget. Få i hans position har uppnått den aktningsvärda åldern av 69 år.

Å andra sidan fick han aldrig se Hovs hallar.

Jag har å andra sidan ( eller å en tredje sida, kanske ) aldrig sett denna storslagna svenska naturskatt heller, men jag kan ta tid på mig, som jag inte har en snara som väntar runt halsen.

Egentligen är jag mer interesserad av öknen och dess landskap, och där ligger jag i lä visavi Saddam.

Se Sahara och sedan dö (fast det ska ju vara Neapel).

Igloos i natten

Man får tydligen inte säga eskimo längre, det heter inuit.

Det är ungefär som att man ska säga 'rom' istället för 'zigenare', men i och med att inuiter inte stjäl från åldringar kan man gissa att namnet inte behöver bytas ut igen efter några år på grund av att det blivit besudlat, så ok, då kan man väl säga inuit då och räkna med att det kommer att hålla.

Jag undrar om det är sant som gruppen Residents påstod, att de som enda folkgrupp på jorden saknade musik. Det låter för bra för att vara sant. Inte bra för dem, men bra för fantasin.

Otaliga är berättelserna om eskimåernas (inuiternas) frikostiga inställning till sexualitet gentemot besökare. Man gnuggar näsa och allt vad det heter och vips har enmannasovsäcken av sälskinn expanderat till tu.

Finns det ett samband?

Har musik och dansande en förlösande effekt på uppdämd sexuell energi? Kan man kanske tänka sig ett aktivare sexliv om musik förbjuds, eller rinner då allt över alla breddar med ett Sodom och Gomorraliknande tillstånd med guppande kroppsformationer överallt?

Vad säger forskarna?

Ibland är man dum

'Ministry' var en gång en grupp som var hjältar. De spelade tung och hård musik som skivade upp själen som en mjäll salamikorv, minus vitlökssmaken.

Och ändå är det först i veckan jag insåg vad titeln på en av deras bästa skivor, den från 1992 (?) egentligen betyder.

Dumma jag.

Tydligen ska det vara ett citat i någon form av magikern/galningen Alistair Crowley. Så här lyder skivans fulla titel i alla fall:

'Palm 69: How to succeed or how to suck eggs'

... och ändå gick ljuset upp först 14 år senare. Inte för att jag tänkt på det varje dag, men ändå.

Khaddaffi

Jag kan inte tänka mig att namnet är rättstavat. Jag har sett varianter som börjar med 'G' och dessutom med och utan 'h', där någonstans där inne i virrvarret av andra vilsekomna konsonanter i den latinska transkriptionen av det antagligen eleganta arabiska namnet.

Arabisk skrift är esoterisk i sina maeanderande slingor. Graffitti i den stilen är dömd att alltid vara snygg. Det är Allahs gåva till sprejburkstjuvarna. Poliserna får tårar i ögonen vid åsynen av de vackra målningarna och famlar därför i blindo när de sedan ska ta upp jakten på nidingsdådarna.

Men alla vet vem jag menar. Mannen som Front 242 hyllade (?) i låten Funkhaddaffi i mitten på åttiotalet. Muammar El K.

Men det är inte det som är poängen. Man har svårt att inte beundra honom -- även om jag inte vet vad han vill -- för att stå upp mot en oförstående omvärld och, framför allt, för att ha en helt igenom kvinnlig livvakt.

Vad är det som gör detta gäng starka och disciplinerade kvinnor till något att grubbla över och i viss mån åtrå?

Kan det vara så att de med sina kraftfulla lårmuskler kan strypa alla och envar utan att riskera att få någon pungkula i kläm?

Praktiskt. Funkar alltid. Även i den mest avlägsna oas.

Jul

Jag tycker det är synd att det kristna hycklarbudskapet fått överta den roll det gamla fina midvinterblotet hade.

Och inte blir det bättre av att man numera stressar de kinesiska barnen i tomteverkstäderna till döds med alla senkomna plastleksaks-önskningar.

Varför kan man inte hänga upp större däggdjur i var port, skära ett snitt i halsen på dessa, lyssna en stund till djurens dödsångest som trots allt klingar bra mycket bättre än de falskeligen lyckliga plastgaphalsar som tv4, med anhang, avlat fram i sina talangjakter?

Julen är framförallt köttets högtid. Bodybuildarna vill få det till proteinets högtid, men jag framhärdar med luvan på sned:

Av kött är du kommen, kött äter du, kött förblir du.

Rom byggdes på ett antal dagar

Jag har länge letat efter ett svepskäl för att få med staden Roms gamla stadsmur i det här sammanhanget. Om muren haft öron skulle jag nu kunnat ropa:

- Hallå! Du är med.

Och inte hade han behövt visa leg heller, drygt tvåtusen år som han är. Om det nu är en han. Han är snarare en hermafrodit. Stadsmur på italienska är maskulint, "il muro", i plural svajar könet betänkligt, "le mura". Man vet varken hit eller dit och det är naturligtvis ingen icke språkvetare som har koll. Exakta regler skiter vi i för tillfället.

Vanligtvis stoltserar staden Rom med sitt miniatyrskansen av sönderslagen marmor. Inget ont i Forum Romanum, men jag blev mer imponerad vid mitt besök i den eviga staden av den nästan tio meter höga antika tegelmur som omgärdade staden ännu till viss del.

Det är mäktigt. Det är historia. Sedan var jag ute sent på kvällen och letade runt längs muren och råkade så när i famnen på allt annat än tillmötesgående zigenare och uteliggare, men det är en annan historia.

Katter bör inte bära pistol

Jag är tämligen förtjust i klotter och funderar över anledningen därtill.

Den första är naturligtvis att grafitti är ett uttryck för det fria ordet avpassat för folk som inte är vana att briljera med bisatser.

Den andra är att det är snyggt. Jag brukar hålla mig till att stora målningar är snygga, men det vete fan om jag inte tycker att även tagsen, om inte snygga, så i alla fall att de utgör en slags opposition mot ursprungsmaterialet, en protest mot idioterna som med mantran om evig tillväxt vill lura alla att tro att människans enda överlevnadsmöjlighet är att se till att större kvantiteter avgaser sprids i atmosfären (där hoppade jag över ett par steg i konsekvenskedjan, om nu räddhågsna ekonomer utan eget förnuft undrade vad som hände).

Det tredje skälet, som egentligen inte är fristående, är att man bör ha en viss förståelse för människans strävan att bli odödlig, vare sig det gäller klotter, som förekommit sedan människan lärde sig skriva, eller...

...kort sagt att den känsla av att vi alla ska dö, kanske inte blir lättare att fördra, vad vet jag, men på något sätt känns lite mer fjärran när man ser sin "tag" susa förbi. Alla kan ju inte likt Jan Guillou dagligen slicka i sig omgivningens uppmärksamhet som en belåten katt.

Tänk om man bara hade tre slags sillar att välja mellan för att vara lycklig. Man kanske skulle kräva att bli lobotomerad. Eller börja med heroin. Finns inte ens i vanilj.

Koo Stark II

Ibland får man ta till det gamla Reeperbahn-tricket, att lura in folk på falska premisser.

Jag blir förhäxad över Koo nedan, en bild några inlägg nedåt alltså. Hon heter inte "Koo nedan" utan Koo Stark, men bilden på Koo 'nedan', på Koo Stark, trycker på en nostalginerv i min arma kropp.

Jag har svårt med bilder på vackra kvinnor yngre än mig själv som i dagsläget inkasserar pension. Det gör visserligen inte hon, om hon inte råkat ut för en whiplashskada eller som det så fint heter numera, gått in i väggen. Men jag betvivlar att man i staterna är lika frikostiga med att ösa pengar över folk med så diffusa symptom. Det är helt enkelt ett tuffare läge där.

Men läget är alltid gynsamt för tjejer som klär i stövlar som går upp över knäna. Det har till och med påven tagit upp nyligen i en predikan. Visserligen på latin, men ändå.

Koo har med romerska siffror uppnått åldern L.

Mount Vedman I & II

Ack, så länge sedan jag kände ett sug efter att se en film!

Det skulle vara 'Babel' eller 'Science of sleep' i dagsläget, men likväl sitter arslet fastcementerat i stolen. Skivor har jag inte köpt på över ett år.

Jag oroar mig för detta ointresse, jag ser det som en nedmontering av de känselpröt en normalt utrustad människa ska hålla upp mot omvärlden.

Det spelar ingen roll att omvärlden frestar med idol-Agnes och Göta kanal II, de där känselspröten ska på egen hand nosa upp det intressanta, men jag hittar inget och struntar i stort sett i vilket.

Jag befarar att jag sluter mig samman och blir en nomad i det inre.
Vem vill resa in i en återvändsgränd?

Chicken-race (obs ordvits!)

Man kommer aldrig så nära den där subtilt och specifikt brittiska 'strypa-och-sedan-stycka-en-prostituerad'-känslan, som när man delar och tillreder en kyckling efter alla konstens regler. Och sedan undrar alla varför mat-Tina alltid ser så glad ut.

"Med en chianti till", sade Hannibal the cannibal.
"Jag älskar engelsmän, men såsen är också viktig", sade Idi Amin.

Närmare till hands är egentligen aztekernas offerkulter, speciellt av nyfödda barn.

Det dröjde länge innan jag fick medhåll om min association spädbarn/kyckling och då från min svägerskas mor som själv satt tre oplockade arvingar till världen.

Numera tillagar jag bara kycklinglår. Bekvämt massförpackade från pullornas koncentrationsläger i Danmark. Lårköttet är ojämförligt godast även om det torra och osmakliga bröstköttet är dyrare. Vem förvånas över denna logiska orimlighet i en värld nedlusad av oanständigt dyra Canada Goose-jackor?

Bestämd form singularis

En högst ovetenskaplig undersökning jag gjort på ett antal medmänniskor gick ut på att de fick svara på frågan vad de skulle klottra på en vägg om de hade en fet spritpenna/sprejburk i handen och därtill var "nödd och tvungen", som en känd kyrkans man uttryckte det för snart ett halvt årtusende sedan.

Samtliga svarade "KUK".

Tilläggas bör att jag bara frågade individer av manligt kön. Tjejer har vanligen viktigare saker för sig.

Ett givet svar kan tyckas, men själv gillar jag att breda ut mig och när tillfälle ges även att trycka på den för indoeuropeiska språk ovanliga egenheten bland de nordiska att uttrycka bestämd form med ett suffix, varför jag antagligen hade plitat dit "KUKEN" istället.

Koo Stark

De som inte får ett leende på läpparna när de läser namnet i rubriken...

...

...ok.

Ingen minns.

Man kan inte hålla allt i minnet, men Koo Stark är ett namn att minnas. Om inte annat som kvinnan som fick mig att lyfta mitt mentala arsle och verkligen kolla upp hur man lägger in bilder på bloggen.


Här sitter hon strax ovanför trädgränsen i de norska fjällen, eller möjligen på ett lika sterilt ställe annorstädes och ser hur som helst förunderligt vacker ut, vilket hon säkert gjort även om hon måst tampas om uppmärksamheten med prunkande blomsterrabatter.

Jag är en av, vad det verkar, få som aldrig sett en stjärnornas krig-film. Och nu när man får reda på att Koo Stark finns med i bortklippta scener (bilden ovan) finns det ju absolut ingen anledning att ändra på det.

Mest känd är hon utan tvivel för att som flickvän till prins Andrew i England ha orsakat skandal sedan det uppdagats att hon medverkat i ett par mjukporrfilmer. Nu snackar vi den standard som rådde för snart trettio år sedan. Inget någon skulle höja på ögonbrynen åt idag. Max två visade bröstvårtor (ingen alien-fysionomi) i en och samma scen.

Det igenkännande läppleende som refererades till ovan framträdde på en f.d. flickväns läppar.

Räcker det att säga "Koo Stark" för att få en flicka att le så behöver man knappast anlita färdtjänst för att nå ända fram.

Elephant and Castle

En vän till mig demonstrerade under slutet av förra årtusendet effektivt att Storbritannien inte är annat än ett förtäckt u-land genom att banka med handflatan på sätet i den tunnelbanevagn vi satt i.

Linjen var den mer än lovligt skabbiga Northern Line som går upp till Finchley (där en kusin till mig har bott) och "vad vet jag" för andra London-förorter och dammolnet som for upp från sätet var värdigt en mindre atombomb från Nordkorea, ett annat kärnvapenland som också borde lägga pengarna på civil upprustning istället.

Men Northern Line är även den tunnelbanelinje vid vilken stationen med det fantastiska namnet Elephant & Castle är belägen. I mitt minne är stationen helt målad i rosa, men det tvivlar jag starkt på är fallet i verkligheten.

Och det är här internet i allmänhet och wikipedia i synnerhet kommer in och visar upp sin förträffliga sida för en notoriskt vetgirig person som jag:

Vad tusan kommer det knepiga fantasieggande namnet från?

Det mest trovärdiga svaret liknar det man får om man kollar in ursprunget till trollformeln 'hokus pokus'. Det är antagligen en felöversättning.

Det rör sig om en "infantinna från Kastilien", alltså en ung prinsessa (infant (en), enfant (fr)) från en del av Spanien som har gifts bort med en engelsk ädling: Infanta de Castile är den titel som förvanskats, blivit namn på en pub på 1700-talet och nu lever kvar som namnet på en hel stadsdel.

Aphex Twin lär för övrigt bo i närheten i en ombyggd banklokal.

Hierarkier i djurriket

Oj, oj, Zlatan ger man sig tydligen inte på ostraffat.

Men jag är nyfiken på den sexuella hierarkin i djurriket.

Att förnedra folk genom att anspela på diverse sexuella preferenser avseende djur är legio. Men vad är värst?

Om Zlatans belackare/tillskyndare kopulerar med valar eller hajar är enkelt.

Tror man.

Valar är däggdjur, står oss närmare, men hajar är lite läskigare, så en jugge som knullar en haj är sålunda lite tuffare än en som gör detsamma med en val.

Där ser man.

En blåval är jättestor och lite skrämmande, men än kanin är liten men intelligent. Vad gäller?Finns det någon tabell som kan lösa dessa frågor?

Är den skriven med kyrilliskt alfabet är det inget problem.

Bli vän med din ändtarm

Nu undrar jag med vilken bakteriearsenal brorsan och hans tre småbarn egentligen välkomnade mig på julmiddagen.

En lätt juldiarré har anmält sin ankomst. För man ska väl vara lite fin i kanten, tänker på kärringen som höll i Lilla journalen, Ingrid Schrewelius, inte hade hon snackat om sådana saker annat än i diskreta termer. Jag är dock rädd att jag inte har något märkespapper att torka mig i röven med. Enkelsidigt old-school, norrländska fibrer som vet att läxa upp en rodnande och öm hud.

Men för att avstyra ytterligare handgemäng, if you cant beat them... bli vän, som den italienska instruktionsboken påbjuder. Den är som alla andra vänner, tillgiven när den tas om hand och försåtligt hämdlysten när den glöms bort. Men lyckligtvis har den enkel smak. Du behöver inte sjunka till att titta på Idol, men ta gärna med röven på bio. Det uppskattas. Men ta det lugnt med popcornen.

Oj, glömde säga det: Zlatan är gästskribent och har författat ovanstående. Oldsberg språkgranskade efter sedvanlig magpumpning.