vaskrensarn

Grå eminens 2007

2007-04-15T15:21:00.000+02:00

Nej, verka utan att synas var det inte tal om, även om utnämnandet till en sådan position hade varit nog så lukrativ, tvärtom: Idol 2007, där det gäller att synas utan att verka.

Jag cyklade förbi Svenska mässan igår där kidsen stod packade i väntan på audition inför idoljuryn. Personligen kan jag förstå att man suktar efter pengar och berömmelse (tänkte även infoga "ära", men tror inte riktigt att det är något som hägrar för den som alternativt kan tänka sig att vara med i Big brother), men, fan, inte genom att stå och bräka andras låtar.

Nej, jag ska inte utveckla ämnet. Jag vet av gammal erfarenhet att en djupare analys hipp som happ kan komma att halka iväg på nästintill fascistiska stickspår.

Jag beställde en bok på adlibris igår. Sex stycken inalles egentligen, men den som fick mig att slå till från början heter 'Rats'. Löjligt nog är titlen inte översatt till svenska. Den handlar om råttornas leverne, speciellt med utgångspunkt från råttorna i NYC. Jag antar att det inte är för att råttorna i the big apple är särskilt hippa utan att författaren råkar bo där. Råttor är djur som fascinerat mig alltsedan jag första gången hörde talas om digerdöden och då ska man komma ihåg att det inte var dagens brunråttor som spred pesten utan den beskedligare varianten svartråttor som nu för tiden är undanträngda av de förstnämnda på de flesta platser på klotet.

Det finns ju andra beskedliga gnagare i råttfamiljen såsom marsvin -- ena riktiga fjollråttor -- som antagligen är de bäst utrustade för sin ekologiska nisch, medan de skulle stå sig slätt nere i kloaksystemet.

Enligt en recension som förmedlade lite av bokens innehåll är det tydligen bara de svaga råttorna som man ser. De tuffaste verkar i det tysta om natten. Så kanske är det råttan som borde utses till grå eminens 2007.

Due birre

2007-03-24T01:16:00.000+01:00

Jag var ute och tog en öl (= två) med en gammal granne i kväll. I ärlighetens namn håller jag med Lars von Trier som anser att 80-90% av våra medmänniskor är idioter. Det senare procenttalet rörde danskar, det första svenskar, men hans smil vid förkunnandet under den tv-intervju då detta sades antydde att detta bara var fjäsk inför representanterna från den stora grannen i öster.

Hur som helst, med dessa siffror i gott minne, och genom att blicka omkring i bekantskapskretsen så inser man att en öl med grannen är något tämligen sällsynt. Vi var grannar för tio år sedan. Vi är inte helt tajta, men som i viss mån kufar, båda två, lite i clinch med vår omgivning, fastän denna inte alltid märker av det (en myra som boxar på en elefant) så trivs vi ganska bra ihop.

Nåväl, under denna ölkonversation så sades inget speciellt alls. Våra stämband vibrerade i ganska förutsägbara mönster som stämde rätt bra överens med vad en utomstående skulle kunna förvänta sig med utgångspunkt i jämförelser med diverse språkliga referensverk som svenska akademien och liknande onanistklubbar låter gå till trycket.

Det är just det. Man pratar, man rör runt, så att säga, kring förutsägbara ämnen som en slev nedstucken i en skål fylld av trög svårforcerad deg och återvänder därmed snart obönhörligt till begynnelsepunkten.

Inget har hänt.

Fast det kanske är i det som den verkliga tillfredsställelsen ligger. Eller att bli full.

Oavgjort?

Baader-Meinhof

2007-02-15T00:38:00.000+01:00

Jaha, så släpptes en 58-årig kärring ur fängelset. En rest från de tyska terroristernas tidevarv. Brigitte Mohnhaupt heter hon och i och med inträdet i duvmatargenerationen anses hon numera ofarlig, terrorist som hon tidigare klassats som.

Hon är inte, som det hävdas i vissa media, den sista fängslade tyska terroristen som släpps ut. Kvar i fängelse finns bl.a. Christian Klar som hårdnackat avvisar varje försök till försoning med det kapitalistiska samhället.

Jag surfar nyfiket runt på både de engelska och tyska wikipedia-sidorna om dessa vålnader från det förflutna.

Det slår mig att även om jag inte sympatiserar med tillvägagångssättet, så saknar jag i dagens samhälle ett helhjärtat engagemang i samhällsfrågor som inte grundar sig i simpelt ha-begär. Men därifrån till terrorism är vägen lång. Återigen, utan att stå för saken, kan jag sympatisera med kampviljan att offra livet för en sak man tror på, även om många var offer för sekterism.

En motvikt, om ej på alla punkter, till super-egoism alla F. Federley. Han är säkert ute i vällovliga syften. Återstår bara att utreda vilka. En hård nöt att knäcka.

Det slår mig också hur många arga kvinnor det finns/fanns. Könsfördelningen bland de tyska terroristerna är snudd på 50/50. Skulle vara intressant att veta varför.

Style wars

2007-02-04T22:53:00.000+01:00

Det bidde tre festivalfilmer i år.

Förra söndagen en erbarmligt trist Don Quixote-historia. Trots att regissören verkade ha bemödat sig om att realismen skulle gå före allt -- snudd på svarta bilder filmade i naturligt ljus i gryningen, oändligt långsam och intetsägande dialog -- så bröts illusionen när huvudrollsinnehavaren gav sig till att crawla i en flod. Vafan!: crawl uppfanns av indianerna i nordamerika. Fanns inte i Spanien på tidigt 1600-tal!

'Darling' var en svensk ljuspunkt, tyvärr inte lika bra som jag hoppats, men vida överlägsen det mesta detta kassa filmland skitit ur sig det senaste decenniet.

Just detta faktum gör det så ledsamt att se dessa horder av inkompetenta "kreativa branchmänniskor" som ideligen ska tränga sig in och före på alla föreställningar, alltid med en elegant och nonchalant knyck på den passerkortsprydda nacken. De kunde lika gärna slussa in ett lika stort antal horsepundare istället, ja hellre faktiskt, ty dessa tillför svensk film mer, matematiskt sett, helt enkelt genom att de inte kostar något, alltså i alla fall inte dränerar filmkapitalet genom att vara en del av alla dessa kostsamma och usla projekt.

Satsa på max två-tre påkostade svenska filmer om året och lägg resten av pengarna på Roger Corman-aktiga extremlågbudgetprojekt. Den del av svenska "filmarbetare" som därvid hamnar utanför läggs upp i lämpligt knä och ges ordentligt med smisk.

Sedan var det "Style wars" igår. Grafittifilmen som gjorde mig nostalgisk och som fick mig att minnas när en hårdrockare med svart sprejfärg hade skrivit gruppnamnet "DIO" på min högstadieskolas vägg. Det dröjde bara ett par dagar innan vi fyllde på detta till "DIOXIN". Men hårdrockaren använde en kass färg och efter bara något år stod det helt enkelt bara "XIN" på väggen, och gjorde så i ett tiotal år.

Enligt ovanstående film ska en av de första klottrarna i NY ha varit TAKI 183, en tag som skapades av en kortform av hans namn plus en adress. I Göteborg fanns under tidigt åttiotal signaturen HM43, som på den tiden sades betyda Hans och Mia, siffrorna angav antalet bokstäver i namnet. Jag undrar om det är sant. Jag hittar inget om HM43 på nätet.

Förutom spritpenneklotter rollade HM43 sitt namn med orange målarfärg mitt på Kungsgatan och i gångtunneln vid Mölndalsån/Ullevi.

En sådan händelse i dag hade jag ryckt på axlarna åt, alternativt blivit förbannad på, men någon tonårsrest inom mig hyser fortfarande en diffus beundrad för deras tilltag.

Martin Ljung-paradoxen

2007-01-19T23:50:00.000+01:00

Numera räcker det med en titt i imdb för att en skådespelares karriär ska var blottad ända inpå bara ryggmärgen, eller annat valfritt anatomiskt referensobjekt som kan tänkas väcka motsvarande förlägenhet.

En titt på Martin Ljung och tusan: han har inte dykt upp i något jag har sett sedan 'Farbror Frippes skafferi', tydligen från 1976, och då jag minns att jag satt i kalasbyxor med mina medinspärrade i lågstadiets grupprum, såg skiten, och som enda bestående känsla registrerade en oroande tanke att denna vithåriga gubbe snart skulle falla död ner i någon av de allehanda åkommor man vagt anade var förknippade just med vithåriga gubbar så är det förbluffande att han fortfarande lever.

Han fyller nittio i sommar.

Elake Arne

2007-01-19T23:27:00.000+01:00

Det är något paradoxalt sympatiskt med genuint elaka personer. Nu snackar jag inte om folk som skor sig på andra, utan de som så att säga är oegennyttigt elaka utan att tjäna på det själva. Ett slags idealister som är osympatiska i alla lägen trots att de själva har allt att förlora.

Verkar det vara rena snömoset?

Så sant. Men visst måste alla som minns Trazan Apansson hysa en och och annan varm känsla för elaka Arne som hade allehanda sattyg i beredskap för alla och envar i varje situation.

"Var elak!
Alltid elak!"

-- för att parafrasera Baden-Powell, den fete pedofilen som lade grunden till scoutrörelsen.

Som elake Arne känner jag mig varje gång jag besöker en blogg som jag av en slump snubblade över, författad av en av mina elever vars intellektuella prestationer inte riktigt står i paritet med den höga svansföringen. Kul att läsa och än så länge tycks jag inte ha fallit i onåd.

Sidan får vila i anonymitet, elakare än så är jag inte.

Det våras för dödsångesten

2007-01-19T23:01:00.000+01:00

Med en sövande skön houserytm i hörlurarna tycks vad som helst kunna hända om man inte är på sin vakt, vilket tycks vara fallet nu när jag skriver ett inlägg trots att mina hjärnhalvor i ett otippat nyårs-samförstånd tummat på att bloggande inte är något för mig.

Houserytm. Breakbeat. Dub. Leve webbradion!

Numera kan man få sig vilken musik man vill till livs via internet och slipper utsättas för mongoloida tonirritationer från Halmstad ( nej, inte Gessle i första hand, jag tänkte på boten a).

Musiksvälten är ett minne blott.

Annat var det 1986 när polarn kom hem från tågluffen och berättade att radiokanalerna i BeNeLux-länderna låg tätare på FM-bandet än, än... [valfri homoerotisk liknelse med mustacher och pungsvett i intim samvaro].

Där kunde man ratta in precis allt... nåja... men för någon som gillade Front 242 och Skinny Puppy kan det ju vara kul att höra att eterns domptörer erkänner deras existens och inte bara förpestar omgivningen med Kicki Danielsson och Springsteen.

Där nere visste de att ta tillvara på folks nyfikenhet. Här hemma regerade glasögonormen Kaj Kindvall.

Och av kopplingen till rubriken blev intet kvar. Kanske ett memento mori: Ge fan i att blogga! Mel Brooks har slutat släppa ifrån sig dynga. Nu är du så god och följer hans exempel!

Ok då! Förlåt.

Sniff

2006-12-30T01:24:00.000+01:00

Jag kollade runt bland uppdaterade bloggar på portalen "Nyligen" och visst att det på sina håll uppmärksammas att Saddams kropp snart kommer att följa gravitationslagen striktare än någonsin, men, men, mest var rörde det sig om handväskor i olika utföranden, kändisars handväskor, bortsprungna katter och, och, och ...

... men varför snackar ingen om när meskalinruset katapulerade ut dem likt fastspända i en omodern rullstol (plyschstoppning och bara bromshandtag på vänster sida) ut i en intighet där vändstekta ägg visade sig inte ha någon baksida?

Här slutar allmän väg.

Klockan klämtar för dig

2006-12-30T01:01:00.000+01:00

Dags att gå och lägga sig.

När jag vaknar antar jag att Saddam är död.

Det ligger inget dramatiskt i det, på det hela taget. Få i hans position har uppnått den aktningsvärda åldern av 69 år.

Å andra sidan fick han aldrig se Hovs hallar.

Jag har å andra sidan ( eller å en tredje sida, kanske ) aldrig sett denna storslagna svenska naturskatt heller, men jag kan ta tid på mig, som jag inte har en snara som väntar runt halsen.

Egentligen är jag mer interesserad av öknen och dess landskap, och där ligger jag i lä visavi Saddam.

Se Sahara och sedan dö (fast det ska ju vara Neapel).

Igloos i natten

2006-12-25T20:08:00.000+01:00

Man får tydligen inte säga eskimo längre, det heter inuit.

Det är ungefär som att man ska säga 'rom' istället för 'zigenare', men i och med att inuiter inte stjäl från åldringar kan man gissa att namnet inte behöver bytas ut igen efter några år på grund av att det blivit besudlat, så ok, då kan man väl säga inuit då och räkna med att det kommer att hålla.

Jag undrar om det är sant som gruppen Residents påstod, att de som enda folkgrupp på jorden saknade musik. Det låter för bra för att vara sant. Inte bra för dem, men bra för fantasin.

Otaliga är berättelserna om eskimåernas (inuiternas) frikostiga inställning till sexualitet gentemot besökare. Man gnuggar näsa och allt vad det heter och vips har enmannasovsäcken av sälskinn expanderat till tu.

Finns det ett samband?

Har musik och dansande en förlösande effekt på uppdämd sexuell energi? Kan man kanske tänka sig ett aktivare sexliv om musik förbjuds, eller rinner då allt över alla breddar med ett Sodom och Gomorraliknande tillstånd med guppande kroppsformationer överallt?

Vad säger forskarna?

Ibland är man dum

2006-12-25T19:59:00.000+01:00

'Ministry' var en gång en grupp som var hjältar. De spelade tung och hård musik som skivade upp själen som en mjäll salamikorv, minus vitlökssmaken.

Och ändå är det först i veckan jag insåg vad titeln på en av deras bästa skivor, den från 1992 (?) egentligen betyder.

Dumma jag.

Tydligen ska det vara ett citat i någon form av magikern/galningen Alistair Crowley. Så här lyder skivans fulla titel i alla fall:

'Palm 69: How to succeed or how to suck eggs'

... och ändå gick ljuset upp först 14 år senare. Inte för att jag tänkt på det varje dag, men ändå.

Khaddaffi

2006-12-25T19:40:00.000+01:00

Jag kan inte tänka mig att namnet är rättstavat. Jag har sett varianter som börjar med 'G' och dessutom med och utan 'h', där någonstans där inne i virrvarret av andra vilsekomna konsonanter i den latinska transkriptionen av det antagligen eleganta arabiska namnet.

Arabisk skrift är esoterisk i sina maeanderande slingor. Graffitti i den stilen är dömd att alltid vara snygg. Det är Allahs gåva till sprejburkstjuvarna. Poliserna får tårar i ögonen vid åsynen av de vackra målningarna och famlar därför i blindo när de sedan ska ta upp jakten på nidingsdådarna.

Men alla vet vem jag menar. Mannen som Front 242 hyllade (?) i låten Funkhaddaffi i mitten på åttiotalet. Muammar El K.

Men det är inte det som är poängen. Man har svårt att inte beundra honom -- även om jag inte vet vad han vill -- för att stå upp mot en oförstående omvärld och, framför allt, för att ha en helt igenom kvinnlig livvakt.

Vad är det som gör detta gäng starka och disciplinerade kvinnor till något att grubbla över och i viss mån åtrå?

Kan det vara så att de med sina kraftfulla lårmuskler kan strypa alla och envar utan att riskera att få någon pungkula i kläm?

Praktiskt. Funkar alltid. Även i den mest avlägsna oas.

Jul

2006-12-25T19:22:00.000+01:00

Jag tycker det är synd att det kristna hycklarbudskapet fått överta den roll det gamla fina midvinterblotet hade.

Och inte blir det bättre av att man numera stressar de kinesiska barnen i tomteverkstäderna till döds med alla senkomna plastleksaks-önskningar.

Varför kan man inte hänga upp större däggdjur i var port, skära ett snitt i halsen på dessa, lyssna en stund till djurens dödsångest som trots allt klingar bra mycket bättre än de falskeligen lyckliga plastgaphalsar som tv4, med anhang, avlat fram i sina talangjakter?

Julen är framförallt köttets högtid. Bodybuildarna vill få det till proteinets högtid, men jag framhärdar med luvan på sned:

Av kött är du kommen, kött äter du, kött förblir du.

Rom byggdes på ett antal dagar

2006-12-25T19:02:00.000+01:00

Jag har länge letat efter ett svepskäl för att få med staden Roms gamla stadsmur i det här sammanhanget. Om muren haft öron skulle jag nu kunnat ropa:

- Hallå! Du är med.

Och inte hade han behövt visa leg heller, drygt tvåtusen år som han är. Om det nu är en han. Han är snarare en hermafrodit. Stadsmur på italienska är maskulint, "il muro", i plural svajar könet betänkligt, "le mura". Man vet varken hit eller dit och det är naturligtvis ingen icke språkvetare som har koll. Exakta regler skiter vi i för tillfället.

Vanligtvis stoltserar staden Rom med sitt miniatyrskansen av sönderslagen marmor. Inget ont i Forum Romanum, men jag blev mer imponerad vid mitt besök i den eviga staden av den nästan tio meter höga antika tegelmur som omgärdade staden ännu till viss del.

Det är mäktigt. Det är historia. Sedan var jag ute sent på kvällen och letade runt längs muren och råkade så när i famnen på allt annat än tillmötesgående zigenare och uteliggare, men det är en annan historia.

Katter bör inte bära pistol

2006-12-25T18:35:00.000+01:00

Jag är tämligen förtjust i klotter och funderar över anledningen därtill.

Den första är naturligtvis att grafitti är ett uttryck för det fria ordet avpassat för folk som inte är vana att briljera med bisatser.

Den andra är att det är snyggt. Jag brukar hålla mig till att stora målningar är snygga, men det vete fan om jag inte tycker att även tagsen, om inte snygga, så i alla fall att de utgör en slags opposition mot ursprungsmaterialet, en protest mot idioterna som med mantran om evig tillväxt vill lura alla att tro att människans enda överlevnadsmöjlighet är att se till att större kvantiteter avgaser sprids i atmosfären (där hoppade jag över ett par steg i konsekvenskedjan, om nu räddhågsna ekonomer utan eget förnuft undrade vad som hände).

Det tredje skälet, som egentligen inte är fristående, är att man bör ha en viss förståelse för människans strävan att bli odödlig, vare sig det gäller klotter, som förekommit sedan människan lärde sig skriva, eller...

...kort sagt att den känsla av att vi alla ska dö, kanske inte blir lättare att fördra, vad vet jag, men på något sätt känns lite mer fjärran när man ser sin "tag" susa förbi. Alla kan ju inte likt Jan Guillou dagligen slicka i sig omgivningens uppmärksamhet som en belåten katt.

Tänk om man bara hade tre slags sillar att välja mellan för att vara lycklig. Man kanske skulle kräva att bli lobotomerad. Eller börja med heroin. Finns inte ens i vanilj.

Koo Stark II

2006-12-25T18:07:00.000+01:00

Ibland får man ta till det gamla Reeperbahn-tricket, att lura in folk på falska premisser.

Jag blir förhäxad över Koo nedan, en bild några inlägg nedåt alltså. Hon heter inte "Koo nedan" utan Koo Stark, men bilden på Koo 'nedan', på Koo Stark, trycker på en nostalginerv i min arma kropp.

Jag har svårt med bilder på vackra kvinnor yngre än mig själv som i dagsläget inkasserar pension. Det gör visserligen inte hon, om hon inte råkat ut för en whiplashskada eller som det så fint heter numera, gått in i väggen. Men jag betvivlar att man i staterna är lika frikostiga med att ösa pengar över folk med så diffusa symptom. Det är helt enkelt ett tuffare läge där.

Men läget är alltid gynsamt för tjejer som klär i stövlar som går upp över knäna. Det har till och med påven tagit upp nyligen i en predikan. Visserligen på latin, men ändå.

Koo har med romerska siffror uppnått åldern L.

Mount Vedman I & II

2006-12-25T17:52:00.000+01:00

Ack, så länge sedan jag kände ett sug efter att se en film!

Det skulle vara 'Babel' eller 'Science of sleep' i dagsläget, men likväl sitter arslet fastcementerat i stolen. Skivor har jag inte köpt på över ett år.

Jag oroar mig för detta ointresse, jag ser det som en nedmontering av de känselpröt en normalt utrustad människa ska hålla upp mot omvärlden.

Det spelar ingen roll att omvärlden frestar med idol-Agnes och Göta kanal II, de där känselspröten ska på egen hand nosa upp det intressanta, men jag hittar inget och struntar i stort sett i vilket.

Jag befarar att jag sluter mig samman och blir en nomad i det inre.
Vem vill resa in i en återvändsgränd?

Chicken-race (obs ordvits!)

2006-12-25T16:14:00.000+01:00

Man kommer aldrig så nära den där subtilt och specifikt brittiska 'strypa-och-sedan-stycka-en-prostituerad'-känslan, som när man delar och tillreder en kyckling efter alla konstens regler. Och sedan undrar alla varför mat-Tina alltid ser så glad ut.

"Med en chianti till", sade Hannibal the cannibal.
"Jag älskar engelsmän, men såsen är också viktig", sade Idi Amin.

Närmare till hands är egentligen aztekernas offerkulter, speciellt av nyfödda barn.

Det dröjde länge innan jag fick medhåll om min association spädbarn/kyckling och då från min svägerskas mor som själv satt tre oplockade arvingar till världen.

Numera tillagar jag bara kycklinglår. Bekvämt massförpackade från pullornas koncentrationsläger i Danmark. Lårköttet är ojämförligt godast även om det torra och osmakliga bröstköttet är dyrare. Vem förvånas över denna logiska orimlighet i en värld nedlusad av oanständigt dyra Canada Goose-jackor?

Bestämd form singularis

2006-12-25T15:55:00.000+01:00

En högst ovetenskaplig undersökning jag gjort på ett antal medmänniskor gick ut på att de fick svara på frågan vad de skulle klottra på en vägg om de hade en fet spritpenna/sprejburk i handen och därtill var "nödd och tvungen", som en känd kyrkans man uttryckte det för snart ett halvt årtusende sedan.

Samtliga svarade "KUK".

Tilläggas bör att jag bara frågade individer av manligt kön. Tjejer har vanligen viktigare saker för sig.

Ett givet svar kan tyckas, men själv gillar jag att breda ut mig och när tillfälle ges även att trycka på den för indoeuropeiska språk ovanliga egenheten bland de nordiska att uttrycka bestämd form med ett suffix, varför jag antagligen hade plitat dit "KUKEN" istället.

Koo Stark

2006-12-25T15:02:00.000+01:00

De som inte får ett leende på läpparna när de läser namnet i rubriken...

...

...ok.

Ingen minns.

Man kan inte hålla allt i minnet, men Koo Stark är ett namn att minnas. Om inte annat som kvinnan som fick mig att lyfta mitt mentala arsle och verkligen kolla upp hur man lägger in bilder på bloggen.

Här sitter hon strax ovanför trädgränsen i de norska fjällen, eller möjligen på ett lika sterilt ställe annorstädes och ser hur som helst förunderligt vacker ut, vilket hon säkert gjort även om hon måst tampas om uppmärksamheten med prunkande blomsterrabatter.

Jag är en av, vad det verkar, få som aldrig sett en stjärnornas krig-film. Och nu när man får reda på att Koo Stark finns med i bortklippta scener (bilden ovan) finns det ju absolut ingen anledning att ändra på det.

Mest känd är hon utan tvivel för att som flickvän till prins Andrew i England ha orsakat skandal sedan det uppdagats att hon medverkat i ett par mjukporrfilmer. Nu snackar vi den standard som rådde för snart trettio år sedan. Inget någon skulle höja på ögonbrynen åt idag. Max två visade bröstvårtor (ingen alien-fysionomi) i en och samma scen.

Det igenkännande läppleende som refererades till ovan framträdde på en f.d. flickväns läppar.

Räcker det att säga "Koo Stark" för att få en flicka att le så behöver man knappast anlita färdtjänst för att nå ända fram.

Elephant and Castle

2006-12-25T13:21:00.000+01:00

En vän till mig demonstrerade under slutet av förra årtusendet effektivt att Storbritannien inte är annat än ett förtäckt u-land genom att banka med handflatan på sätet i den tunnelbanevagn vi satt i.

Linjen var den mer än lovligt skabbiga Northern Line som går upp till Finchley (där en kusin till mig har bott) och "vad vet jag" för andra London-förorter och dammolnet som for upp från sätet var värdigt en mindre atombomb från Nordkorea, ett annat kärnvapenland som också borde lägga pengarna på civil upprustning istället.

Men Northern Line är även den tunnelbanelinje vid vilken stationen med det fantastiska namnet Elephant & Castle är belägen. I mitt minne är stationen helt målad i rosa, men det tvivlar jag starkt på är fallet i verkligheten.

Och det är här internet i allmänhet och wikipedia i synnerhet kommer in och visar upp sin förträffliga sida för en notoriskt vetgirig person som jag:

Vad tusan kommer det knepiga fantasieggande namnet från?

Det mest trovärdiga svaret liknar det man får om man kollar in ursprunget till trollformeln 'hokus pokus'. Det är antagligen en felöversättning.

Det rör sig om en "infantinna från Kastilien", alltså en ung prinsessa (infant (en), enfant (fr)) från en del av Spanien som har gifts bort med en engelsk ädling: Infanta de Castile är den titel som förvanskats, blivit namn på en pub på 1700-talet och nu lever kvar som namnet på en hel stadsdel.

Aphex Twin lär för övrigt bo i närheten i en ombyggd banklokal.

Hierarkier i djurriket

2006-12-25T01:02:00.000+01:00

Oj, oj, Zlatan ger man sig tydligen inte på ostraffat.

Men jag är nyfiken på den sexuella hierarkin i djurriket.

Att förnedra folk genom att anspela på diverse sexuella preferenser avseende djur är legio. Men vad är värst?

Om Zlatans belackare/tillskyndare kopulerar med valar eller hajar är enkelt.

Tror man.

Valar är däggdjur, står oss närmare, men hajar är lite läskigare, så en jugge som knullar en haj är sålunda lite tuffare än en som gör detsamma med en val.

Där ser man.

En blåval är jättestor och lite skrämmande, men än kanin är liten men intelligent. Vad gäller?Finns det någon tabell som kan lösa dessa frågor?

Är den skriven med kyrilliskt alfabet är det inget problem.

Bli vän med din ändtarm

2006-12-25T00:14:00.000+01:00

Nu undrar jag med vilken bakteriearsenal brorsan och hans tre småbarn egentligen välkomnade mig på julmiddagen.

En lätt juldiarré har anmält sin ankomst. För man ska väl vara lite fin i kanten, tänker på kärringen som höll i Lilla journalen, Ingrid Schrewelius, inte hade hon snackat om sådana saker annat än i diskreta termer. Jag är dock rädd att jag inte har något märkespapper att torka mig i röven med. Enkelsidigt old-school, norrländska fibrer som vet att läxa upp en rodnande och öm hud.

Men för att avstyra ytterligare handgemäng, if you cant beat them... bli vän, som den italienska instruktionsboken påbjuder. Den är som alla andra vänner, tillgiven när den tas om hand och försåtligt hämdlysten när den glöms bort. Men lyckligtvis har den enkel smak. Du behöver inte sjunka till att titta på Idol, men ta gärna med röven på bio. Det uppskattas. Men ta det lugnt med popcornen.

Oj, glömde säga det: Zlatan är gästskribent och har författat ovanstående. Oldsberg språkgranskade efter sedvanlig magpumpning.

Uralstring

2006-12-24T23:22:00.000+01:00

Ur...?

... vad då alstring?...

...säger kanske en del.

Jo, uralstring, alltså tron att liv, eller egentligen allsköns slabbigt pulserande elände (gärna med kraft att orsaka sjukdomar), kan uppstå ur tomma intet, eller egentligen vanligtvis ur ruttnande saker, den ska undersökas här hemma.

Några klipska elever förvånade sig i veckan över den brutalitet med vilken forskningen ibland trevade efter nya framsteg. Eller snarare hur oprecisa metoder pionjärer varit tvungna att använda sig av. Lobotomi var det som var på tapeten i det fallet.

Jag tänkte nu ifrågasätta avvisandet av den ovan beskrivna teorin om "uralstring" alltså uppkomst av liv ur tomma intet, genom lite egen forskning.

Egentligen handlar det om att jag inte orkar rensa kylskåpet för tillfället.

Till hjälp i min forskning har jag ett halvt kilo blandfärs från Netto som i vanlig ordning inte gick att använda ens dagarna innan "bäst före"- datumet. Det vore ärligare att märka charkuteriprodukterna med "sämst efter". I matematisk-logiskt hänseende ingen skillnad, men det låter kanske inte lika bra.

Hur som helst så tänkte jag i den evolutionsförnekande idioten och därtill ordföranden i KDU, Ella Bohlins anda, se efter om Gud kanske kan styra upp förruttnelsen i köttfärspaketet, så vacuum-förpackat det är.

Om det ruttnande köttet om några dagar bildar en Jesusbild (den heliga Maria med ongjäveln på axeln går också bra) så går jag med i svenska kyrkan igen. Om liv i någon form uppstår så lägger jag min röst på KD.

Med liv räknar jag visserligen inte maskar, men kraven på intelligent liv är lågt satta: om en frikyrkopredikant tar form ur köttfärsen så är det klart godkänt.

Hallelulja!

Digging in the dirt

2006-12-24T22:28:00.000+01:00

Det grävdes inte bara guld i USA 1994. Två massmord (får man väl ändå säga) ägde rum i Sverige också. Men vi tog ju faktiskt brons!

En galen Flink som händelsevis inte hette Torsten i förnamn och några tomtar vid Stureplan tömde alla sina magasin detta år som i en fjärran backspegel vinkar ett alltmer diffust hejdå.

Men vad hände sen?

Henke sitter på bänken i Manchester, och det är ju bra, men mördarna lever ju också vidare.

Litar man till wikipedia så sitter Mattias Flink tydligen fortfarande inne, likaså Tommy Zethraeus, medan Guillermo Marques Jara, killen som alla tidningar till en början pekade ut som den mest skyldige på Stureplan i och med att hett sydamerikanskt blod pumpade runt i ådrorna, blev villkorligt frigiven 2000 och framlever sina dagar i hemlandet Chile.

Och vad gör man i Chile?

Om man inte är protestsångare eller odlar vin så antar jag att man har ett vanligt kneg. Eller så kanske man köper en Van och åker runt i sann Scooby Doo-anda och löser mysterier på landsbygden.

Chiles dåligt utbyggda infrastruktur med eländiga små grusvägar talar emot detta alternativ.

God Jul!

Folkets domstol

2006-12-17T23:07:00.000+01:00

Ja, så fel det kan bli när pöbeln får avgöra. Läste nyss angående morden i Ipswich att de fem mördade prostituerade var gräddan av utbudet, de fem "snyggaste" av de runt fyrtio som framlevde sina dagar på deta sätt.

Om man betänker att Ipswich till storleken är att jämföra med Borås är det beklämmande att fyrtio tjejer på ett tämligen offentligt stråk kan sälja sig, eller rättare sagt att heroinet kan ha ett så fast grepp.

De har inte förätit sig på spunnet socker som vissa tidningar ängsligt tycks antyda, de injicerar heroin.

Det är kanske snarare så att vi i detta land ska vara glada över att inte fyrtio heroinfördärvade damer knatar runt Borås konstgräsprydda arena i jakt på kunder.

Och nu har jag Christer F (inte Christiane F) i min högra hörselsnäcka. Han har ätit upp sig två kilo och är beredd att ge sig ut på nästa rymdpromenad utan att torka av oboy-mustachen från munnen.

Man merkt die Absicht und wird verstimmt.

Bowie über alles

2006-12-17T22:18:00.000+01:00

Och nu snackar jag inte om kniven, som jag inte ens vet hur den är beskaffad.

Hur funkar det egentligen med all världens tonårsrevolt när en sådan fantastisk artist som David Bowie faktiskt kan få ihop stora som små i ett åldersspann som närapå förenar alla diande människoapor på denna planet. Gamlingar som ej kan fördra honom kan gott få lårbenshalsen avslagen och pensionsavin indragen.

Sett ur min uppväxts perspektiv kan jag bara meddela att revolten lyste med sin frånvaro där jag residerade. Varför revoltera mot en stenmur (morsan) när man kunde röka på i godan ro vid sidan av utan vidare reprimander.

Och vad var min ursprungliga tanke? Kanske lite som Apocalypse Now där man spelar Wagner från helikoptrarna inför invasionen, men att jag tänkte mig att man skulle skulle ha spelat 'Heroes' i stora bergssprängare från de spanska karavellerna (fartygen alltså, dumjävlar) när de gick iland och skivade inkasoldater som limpmackor.

Men nu är det inte jag som skriver historien, eller ens dikterar densamma. Men påfallade många idioter visar upp sina korkade anleten när det gäller.

V2 - Schneider!

Ja tvoj sloga, ja tvoj robotnik

2006-12-17T21:24:00.000+01:00

Vad jag blir less på korkade människor som tror att det går att tälja guld med smörkniv (eller smör med täljkniv, eller något värdefullt grundämne, i alla fall, med en kass kniv (ej gjord av Sohlingen-stål))

Ungefär som när allmänheten fick möjlighet att köpa teliaaktier år 2000. Hur fan kan man vara så dum att man tror att man kan göra ett klipp när alla säger att det är ett klipp och alla har möjlighet?

Stön!

Nu var det jobb-bilagan i GP där två puckobrudar har undersökt möjligheterna för Nöjesguiden att eteblera sig i Köpenhamn. Men hallå! Systertidningen Natt & Dag har väl funnits i minst tio år i både Oslo och Köpenhamn. Sedan är det väl inte en alltför avancerad marknadsundersökning att åka ner till Köpenhamn ett par dagar, kolla läget, och åka hem igen. Inget man inte kunde rota fram på nätet.

Jag ska inte vräka mer skit över de stackars töserna, mer isåfall över hela det här tankesättet, vida utbrett i ekonomkretsar, att man kan ta valfri rörelse i valfri näringsgren, omstöpa hela rasket enligt senaste marknadsföringsgiven och sedan hösta in vinsten.

Hur kan folk tro att det är så jävla lätt? De tror att man kan lära sig något generellt grepp på en kvällskurs och sedan välta kassorna i gamla stofila branscher (vilka nu dessa kan tänkas vara).

Visst är det friskt vågat och hälften vunnet, som man säger, med nya krafter. Men när man vet att "hälften vunnet" är ett abstrakt begrepp som går merparten av dem förbi (jösses om de ens vet att -50 + 50 = 0) så vete tusan om inte det här självförtroendet med vilket de ämnar lura skjortan av sina medmänniskor bara slår tillbaka på dem själva.

Vittring

2006-12-17T19:39:00.000+01:00

Det är skönt, de få gånger det inträffar, att inse att man lyckats nosa upp en fantastisk författare. Mellan tummen och pekfingret har jag de senaste åren hittat Sebald, Modiano och Perec. Inga konstigheter, inga usla metafor-försök a la Ranelid, utan ett intelligent berättande som tilltalat mig och, i någon mån, fått min själ att slingra sin runt dennes.

Man räds att dessa fantastiska ögonblick ska bli färre med åren. Därför är det med stor och oförställd glädje som jag kan förkunna att min länge uppskjutna kontakt me d Robert Musil har givit resultat. Jag köpte 'Mannen utan egenskaper' som pocket för flera år sedan. Började läsa först i veckan. Oj, vilken bok! Så modern! Så tidlös! Så ilsken!

Den här teatraliska nivån jag skriver på kan inget annat än sjunka. Och bara tanken på sådana möjlighter och den allt för tidigt bortgångne Eddie Meduza ger andra perspektiv.

Men nu börjar könsorganet i sydamerikanskt inspirerad anda att förbereda sig för revolution, uttalat med tydligt läspljud, om jag förstår kuken rätt, och jag tror nog att jag slutar här.

Saffran

2006-12-16T16:09:00.000+01:00

Om man vill att lussebullarna ska anta samma färg som huden på en gulsotssmittad heroinist och till och med smaka något i den riktningen, så varsågoda, blanda saffran i degen.

Lussebullar med saffran ser osmakliga ut och smakar maskinolja.

Om man nu ska blanda i främmande ämnen i degen, varför inte smälta hasch i smöret (fettlösligt), så att man kanske verkligen får besök av tomtar.

Lusse

2006-12-16T15:52:00.000+01:00

Det roligaste med att vara lärare är att snacka skit med eleverna. Om man ska vara fin i kanten är det det sociala umgänget med elever och andra lärare som är behållningen. Och på gymnasiet har jag insett att det är treorna som det går att snacka något vettigt med. Ettorna ligger fortfarande kvar i sina puppor.

När vi diskuterade Lucia och hårfärg glömde jag bort att meddela att ordet 'lusse' inte har ett jota med ordet, eller snarare namnet, 'Lucia' att göra. Jag minns inte varifrån ordet kommer, men det är ett fornnordiska begrepp och man behöver inte vara porrkonnässör för att gissa sig till att det har med någon slags fruktbarhetsrit att göra.

Solen försvinner, solen kommer tillbaka, dag och natt är lika långa -- de krystade svepskälen för att få knulla var lika torftiga då som nu.

Men nästa vecka vänder det!

Den 21:e december, om jag inte minns fel, blir dagarna längre igen.

Tidens lösaktighet

2006-12-16T15:17:00.000+01:00

Jag satte på skivan 'Soul Mining' med The the för att kunna konstatera att det är en tidlös platta och därefter kunna bluddra på i all evighet hur detta med tidlöshet är en sällsynt kvalitet som är oemotståndlig att klamra sig fast vid oavsett om det gäller film, musik, böcker, eller vad vet jag.

Men den är präglad av sin tid. Inte så mycket i uttrycket, snarare vad gäller ljudkvaliteten och de instrument som fanns tillgängliga på den tiden. Vi snackar 1983 som upplysning för de ovetande.

Det är få, om ens några texter som jag lyssnar på. I mitt tycke är sången oftast något som snarare förstör än tillför något. När någon, som exempelvis Darin, öppnar munnen är det som när en granne börjar borra i väggen på söndag morgon. Jävligt irriterande, alltså.

Men Matt Johnson har något att säga. Jag är inte alltid säker på vad. Men det spelar ingen roll för min del. Kan väl sammanfatta det hela med att han inte är helnöjd med tillvaron och livets skiften.

Det var länge sedan han släppte en platta. Det var länge sedan jag läste en intervju.
En gång var det i ett fanzine. De intressantaste intervjuerna med artister brukar göras mitt emellan skivsläpp när de verkliga entusiasterna får chansen.

Jag minns att han var bedrövad när Thatcher vann valet, så det måste ha varit en gammal intervju. Dessutom minns jag att till varje skiva var kopplad missbruk av en viss drog.

Under inspelningen av en platta -- jag kommer inte ihåg vilken, men gissar på Mind Bomb, som jag inte gillar så särskilt -- levde han bara på LSD, skalade vindruvor och destillerat vatten.

Men resultatet var - som jag ser det -- nedslående.

Soul Mining, däremot, är ett mästerverk. Tidslöst, eller ej.

Till saken hör att han bodde i Göteborg, kanske fortfarande bor och inte fan har han uppträtt här. Tvärtom är det tvärtyst. Det säger väl allt om denna piss-stads som bara kräks ur sig musikaliskt träck som 'Fibes oh fibes' och så ett band som jag till min oförställda glädje nu inser att jag till all lycka glömt namnet på.

Men Soundtrack of our lives är ok.

Basshunter anno 1986

2006-12-16T14:31:00.000+01:00

Jag kollade in musikbyråns senaste program och fick en vetenskapligt trovärdig förklaring till det instinktiva hat jag känner gentemot skitbandet Fibes, oh fibes.

De visade sig vara djupt influerade av åttiotalets Darin-artister: Toto, Bonnie Tyler och Lionel Richie.

Jag som aldrig lyssnar på reklamradio kan ibland nästan få ett leende på läpparna när jag hör en gammal usel hitlåt som jag lyckats undvika i tjugo år. Men när jag i inslaget hörde 'Total eclipse of the heart' med Bonnie Tyler blev jag bara arg och ledsen. Något mödosamt och sorgfälligt ihoplappat inom mig brast.

Låten är en sinnebild för en korkad mänsklighet som sätter sig i bilen trots skenande växthuseffekt, en symbol för alla dessa hjon som bänkar sin framför allsång på Skansen och om forskning om ett dödligt virus som skulle utrota detta patrask pågick skulle jag vara beredd att skänka en stor summa till detta ändamål.

Kunden har alltid rätt

2006-12-16T13:39:00.000+01:00

Kunden har alltid rätt att bli snorfull!

Tanken slår mig i kön på bolaget. En fnösktorr gammal gubbe som haltar fram långsamt som en snigel står i begrepp att köpa ett gäng öl och en flaska sprit. Oj då! tänker jag, men inser att han är i sin fulla rätt att kröka till och sedan sluddrande kalla på färdtjänst när det är dags för refrängen.

Samma med cp-skadade och rullstolsbundna. De har rätt att regrediera även från den låga position de redan har.

Kanske är det så att den skakiga gamla gubben och de handikappade har det gemensamt att de utåt sett liknar den jag själv kommer att förvandlas till efter att jag intagit min alkoholranson och att min motvilja mot att de överhuvudtaget ska få dricka i själva verket är ett undermedvetet pekfinger riktat mot mig själv.

Lucia

2006-12-14T22:53:00.000+01:00

När jag gick i årskurs sex skulle en tjej i någon av de två parallellklasserna på skolan utses till Lucia. Vår klassföreståndare ville inte att det skulle bli något slags skönhetsjippo, som han sade, så killarna i vardera klass (inte tjejerna, minsann) fick rösta på en tjej i den andra klassen.

I och med att man inte ville att någon tjej i den andra klassen vann gällde det att rösta taktiskt. Ett rykte bröt ut om att alla därför röstade på den fulaste och tjejen som vann (från min klass) brast ut i gråt.

Hahaha! Så kan det gå. Fast hon var väl väl rätt söt då, den tjejen som vann. Antagligen inte nu.

Jag bröt in i någon slags sex- och oskuldsdiskussion i en klass i dag (ungjävlarna måste ju fan räkna, inte sitta och gagga) och en tämligen ettrig tjej frågade plötsligt om jag var oskuld.

Vad svarar man då?

"Hur skulle jag under så många år kunna stå emot all världens kvinnors åtrå efter min begärliga kropp?"

Men jag är inte retoriskt lagd utan snäste ifrån:

"Nej. Är du?"

Julstämning

2006-12-10T19:59:00.000+01:00

Det glunkas på sina håll om vart julstämmningen tagit vägen. Det rör sig vanligtvis om tämligen unga personer som yrvaket upptäckt vissa nackdelar med att plötsligt tillhöra vuxenvärlden.

De skall icke misströsta. Julstämningen är inte långt borta.

Men man måste bespetsa sig på att en viss ofrånkomlig smärta måste genomlidas. Det är Sandviken som garanterar julstämningen, 'o helgat vare deras specialstål', särskilt i de roterande klingorna.

Genom att såga itu dessa trilskande och ifrågasättande hjärnhalvor som betvivlar konsumtionens saliggörande effekt så kan man fira jul året om.

Hohoho!

... som tomten tydligen säger numera efter att han investerat sina pensionspengar "over there".

De levande och de döda

2006-12-10T19:19:00.000+01:00

För tillfället ser det ut som så att Fuglesang hör till de förra och att Pinochet, allas vår "Pinnen", gått över till den andra sidan. Men så har Christer inte heller behövt tampats med återinträdet i atmosfären. Så inte heller Augusto som mig veterligen inte ens lämnade densamma men detta till trots uppgav sin sista suck tidigare idag.

Det är få "klassiska" diktatorer med i leken i dagsläget. Antagligen är det en fråga om månader innan Fidel hänger in sin fula hemvärnsuniform. Jag tycker att han missskött korten. Kuba hade kunnat vara en förebild, är så på många punkter, men makt korrumperar och jag hoppas bara att allt går lugnt till när Kuba blir en marknadsekonomi efter Castros [snara] död.

Formica über alles!

2006-12-10T19:03:00.000+01:00

För ett par år sedan visade det sig att alla myrsamhällen längs med Medelhavets kust från Spanien till Italien var nära besläktade. Riktigt ruskigt måste jag säga.

Möjlig myr-nepotism ger mig kalla kårar.

Nu är det väl inte så att myrorna i Italien kan dra speciellt stor nytta av kusinerna på den iberiska halvön, men den dagen är inte långt borta då en klantig rysk agent råkar fimpa lite Polonium av en kritisk isotop som muterar myrstackarna till intelligenta varelser. Stackarna i betydelsen 'krakar', inte i bemärkelsen 'boning'.

"Vi är många" skanderade idioterna på sjuttiotalet. Men myrorna behöver inte höja sina röster för att vi ska höra och förstå.

Det fanns en typ av äckellitteratur på sjuttiotalet, eller skräck, där folk sniffade lösningsmedel och fick nojor i vilka de blev utsatta för insektsinvasioner. Allt var inte mysigt Björn Skifs - tjohejsan på den tiden.

Detta är viktigt att komma ihåg. Se upp för överlöpare! : myror har inga som helst rättigheter, vad din trevlige och leende morbror med den mjuka mustachen än säger!

Upp i rök, är det inte vackert?

2006-12-10T18:56:00.000+01:00

Planerna, alltså. Kanske borde jag förbereda lektioner, matte C för en försigkommen elev, matte B för de okunniga, men så fastnar jag på ett franskt debattforum på nätet som avhandlar allt som rör Christiane F och Bahnhof Zoo (fantastiskt stationsnamn) och inser att det är 42 sidor inlägg att beta av innan själen kan få ro.

Christiane F

2006-12-10T17:49:00.000+01:00

För att återknyta till föregående post:

Hon heter egentligen Christiane Felscherinow, tjejen från filmen om drogmisären i Berlin som nu hunnit bli inte mindre än fyrtiofyra år fyllda och som inte slutligen (medelst metadon) lade av med drogerna förrän för tio år sedan då hon fick barn. Som hon säger i en artikel på nätet:

“Vous savez, lorsque l’on a touché à la drogue et que l’on sait l’effet qu’elle procure, on n’arrive pas à l’oublier”.

Där ser ni, osynliga läsare, att det är rätt kul att kunna språk. Nåväl, något i den här stilen lyder det hela:

"Alltså, när man har provat drogen och vet hur det känns, så kan man inte glömma. "

Och vad är det som gör misär och elände så lockande?

I fallet 'Reqiuem for a dream' kan man ändå försvara sig med att filmen är så översvallande visuell, skönheten och undergången går hand i hand.

Sedan har jag en svaghet för tyska ortsnamn. Att Christiane F. var uppvuxen i Gropiusstadt och numera lär bo i Neukölln (jo, med två l), båda stadsdelar i Berlin, klingar som ljuv musik i mina öron.

Den som inte förstår, göre sig icke besvär.

Dann sind wir Helden

2006-12-10T14:48:00.000+01:00

Alltså "We could be heroes". Den som inte snappar översättningen får stå i skamvrån och skämmas. Vi snackar en av pop/rock-historiens mest inflytelserika låtar: 'Heroes' av och med David Bowie.

Vad som förvånar mig efter att ha sett den klassiska filmen 'Wir Kinder vom Bahnhof Zoo' på Cinemateket är att Bowie tydligen släppte en tysk variant av låten. Han sjunger den i alla fall på tyska i filmen. Jag vet att Beatles gjorde tyska verioner av sina tidigaste låtar på tyska och att ABBA spelade in spanska versioner, men med ett kvartssekels distans förefaller det exotiskt.

Tjejen som spelar Christiane F i filmen är ljuvligt vacker och man blir förbannad i biofåtöljen av att se henne uppvaktad av den ene fjunmustaschige bleke knarktysken efter den andre.

Och minnet sviker. När jag för ett par veckor sedan såg Almodovárs film 'Kika', så var scenerna (speciellt den komiska våldtäkten) jag mindes i huvudet bättre än de som dök upp på duken. Samma med Bahnhof Zoo. Jag minns fler ödsliga tunnelbanefärder till Bowies dystra musik, men si, verkligheten var en annan och filmen kändes mer än annat som en upplysningsfilm, lyckligtvis i alla fall inte dubbad, som senast jag såg den.

Och den obetalbara höjdaren när mångårige heroinisten 'Linker-Manne' hoppar över toalettdörren, snor sprutan från Christiane och injecerar den i halsen är intakt.

Inga kan som tyskar skildra riktigt elände. Fassbinder etc.

Samme tyske kemist som 1897 första gången lyckades tillverka heroin på ett sätt så att det gick att använda lär elva dagar tidigare ha framställt acetylsalicylsyra i användbar form, alltså det ämne som i staterna kallas aspirin. Företaget Bayer, där han arbetade, bedömde att aspirin var för farligt för att släppas till allmänheten. Heorin lanserades däremot som hostmedicin för barn.

Reservation för att det bara är en skröna. En bra sådan, dock.

Vad man är rädd för

2006-12-10T13:18:00.000+01:00

Människors rädslor tycks dikteras av kvällstidningarnas löpsedlar. På modet nuförtiden är att rädas sådant som pedofiler, våldtäktsmän och knark.

Vad som däremot känns passé i dagsläget är den gamla klassiska rädslan för att bli levande begravd. Är det månne den alltmer dominerande seden att kremera liket som trängt undan denna rädsla? Levande kremerad verkar vara alltför osannolikt att bli för att komma ifråga. Man kan ju skrika i ugnen.

Det är Alfred Nobel, som mer artonhundratalsaktig än han anade, yppade denna fasa inför att bli levande begravd och fick mig på spåret.

Min favoritexcentriker, Raymond Roussel, lät infoga en liten glasruta i sin mors likkista. Men nu när jag funderar så minns jag att det inte var för att kunna kolla så att hon verkligen var död utan för att kunna skjuta upp det oundvikliga avskedet ytterligare en stund.

Inte så mycket fint i kråksången

2006-12-07T23:15:00.000+01:00

Nyttan med rymdfärder anser Christer Fuglesang och hans gelikar är att samla kunskap för att förr eller senare kunna kolonisera Mars, dit människan kan fly när jorden slutligen förstörts.

Jaha, ja.

Om jorden blivit obeboelig så ska människan alltså frakta sitt pick och pack till grannplaneten?

Alla sex miljarder, kanske?

Sant är att jorden förr eller senare antagligen blir obeboelig, som utveclingen ser ut idag. Men det är ju något smidigare isåfall att bygga en isolerad Marsbunker direkt på jordklotet -- varför inte i vingårdarnas natursköna Toscana -- och därigenom slippa frakta skiten ända bort till likaledes obeboeliga Mars.

Hör nicht auf

2006-12-03T22:27:00.000+01:00

Nejdå, bara en vädjan till kroppens centrala organ. Hjärtat, i klartext, och order effektueras effektivast på tyska.

Åsså detta evinnerliga regn. Jag föreställer mig att vattnet snart kommer att stiga till bibliska nivåer och lägenheten förvandlas till en ark som så småningom ska gunga iväg mot nya, fruktbarare marker.

Vilka vinddrivna existenser kommer att knacka på för att få följa med på färden?

Två av varje ska det ju vara så den där killen som suger av sig själv i filmen Shortbus (enligt Nöjesguidens recension), han får fixa en egen jolle.

Hoppas det inte blir verklighet. Jag hatar segling.

"Korvscenen"

2006-12-03T20:24:00.000+01:00

När någon refererar till "Korvscenen" är det vanligen ett av följande två guldkorn som åsyftas:

Antingen klippet från den klassiska p-rullen 'Fäbojäntan' där en dam underhåller sig med en falukorv. Ryktet förtäljer dessutom att damen ifråga sedemera dök upp i den minnesvärda tv-serien Tutti Frutti.

Det andra alternativet är den smygporriga pedofilklassikern där kungafamiljen gör korv, nu påpassligt upplagd till allmänhetens beskådande av svt:

http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/player.jsp?d=50880&a=581625

Avdventsljusstakar och rymdfärjor

2006-12-03T16:18:00.001+01:00

Nej, advent betyder inte väntan. Jag läste den ordförklaringen så sent som för några dagar sedan på en blogg vars ägare utgav sig för att vara svensklärare.

Så det är inte kopplingen Fuglesang <-> väntan jag är ute efter.

Advent betyder för övrigt ankomst.

Det var några år sedan jag senast tog ner adventsljusstaken från vinden. Jag känner mig avgjort mer civiliserad när den tindrar i köksfönstret och man i dess svaga sken obehindrat kan stå naken och karva ostskivor utan att behöva tänka på grannarna mitt emot.

Döm om min förvåning när detta under av teknologi faktiskt lyste som den skulle, visserligen fick jag skruva åt ett par av lamporna, men, som sagt, den lyste, eller lös som jag fick en rysligt dialektal lust att skriva.

En adventsljusstake består ju av sju ljus som vart och ett måste fungera för att hela rasket ska lysa. Sju moduler helt enkelt. Sju enheter som kan var och en kan fallera. Och här glider jag omärkligt in på rymdteknologi.

Jag har nämligen hört att rymdfärjornas delsystem är grundligt testade, men att det är lite si och så med helheten.

Någon gång om året plockar NASA fram rymdfärjan från vinden (den är ju uppe i trafik lika ofta som en pendlarbuss Vilhelmina - Karesuando), skruvar lite på lamporna och allt vad den kan tänkas innehålla och skjuter sedan iväg den.

Jag hoppas givetvis att det går väl för vår astronaut, även om en illvillig del av mig funderar lite över om inte en enorm explosion vore att föredra. Jag gillar helt enkelt inte rymdfärjorna riktigt. Jag föredrar Apolloraketerna från ett svunnet 60-tal och deras ryska systrar, Soyuz, eller vad de nu heter, som i princip skickats upp på samma sätt i över fyrtio år och fortfarande används.

... och här tornar tre möjligheter till fortsatt babbel upp sig:

* ryssarnas överlägsna kunnande i aerodynamik. De mest fruktade planet att möta i luftstrid lär vara Sukhoi Su-27

* Werner von Braun, den tyske raketpionjären

och därmed

* Thomas Pynchon som kommit med en ny bok för någon vecka sedan. Kan dock tycka att Pynchon lite väl lättvindigt kör omkring i invanda spår, av recensionerna att döma (ok, det borde vara singularis där: har bara läst en)

...men jag kan inte komma ifrån att det inte är så mycket till rymd som Fuglesang kommer upp i. Fyrtio mil är ju kortare än vad det är till Stockholm, om än i annan riktning.

Tacka vet jag en rejäl månfärd.

Zeitgeist

2006-12-03T14:15:00.000+01:00

Vad ska advent vara bra för när man ändå inte får skrika rakt ut, såvida man inte önskar att bli fjättrad i en tvångströja?

Den turkiska glassindustrin befinner sig i djup kris. Den borde i alla fall göra det om jag fick bestämma. Det är väl den italienska glassen man ska förhålla sig till i vanliga fall, men mycket talar för att en och annan glassförsäljare även ligger och trycker bakom minareterna när dessa vibrerar som allra mest av böneutroparnas vemodiga röster.

Det finns ju så mycket annat västerländskt i Turkiet. I våras var det ett reportage i GP om en Göteborgs-tjej som jobbade som fotomodell i Istanbul. Inget att höja på ögonbrynen åt egentligen. På stadsbiblioteket finns travar med färgsprakande tidningar med exotiska alfabet och inte mindre exotiska kvinnor på omslaget. Ofta i utmanande poser som rimmar illa med vad man vet om ländernas seder och bisarra föreställningar om heder.

Idag, för trettiofem år sedan, var det inte länge sedan Jimmy Hendrix dog.

Böglobbyn

2006-12-02T18:30:00.000+01:00

Som straight, och därigenom i vissas ögon kanske mindre vetande, tycker jag att tv-serien böglobbyn varit kanonkul. Jag tror dessutom att jag tillhör målgruppen: allmänt vetgiriga och samtidigt påverkbara personer.

Därför förvånade mig att Sverker Åström drog sin nittioåriga kuk ur projektet, för att dra till med en talande liknelse, om så tillåts.

Han påstod att programmet inte blev som han tänkt sig, men det framskymtade i hans motivering att han antagligen blivit uppmanad att göra sorti av sina minderåriga vänner, alltså bögpolarna under åttio.

Jag fortsätter kolla, fascinerad av en värld jag inte kände till. Den dokumentära kvaliteten, som jag vurmat för i tidigare inlägg, är ovärdelig.

Nu väntar jag bara på att boken 'De sammanfätade ödenas slott' av Italo Calvino så äntligen ska ges ut.

Vem längtar inte till Italien?

Det elfte budet

2006-12-02T15:03:00.000+01:00

Mycket skulle vara vunnet om de där människorna som i princip inte fattar någonting inte heller hade begripit att en orgasm är skön.

Men man kan å andra sidan inte behandla människor som insekter.

Om de inte bor i Kina, alltså.

Hinc robur et securitas

2006-12-02T00:18:00.000+01:00

"Härav styrka och säkerhet"

Så stod det på de gamla tusenlapparna som inte pryddes av en surmulen Gustav Vasa med tandvärk, utan en Gustav II Adolf med en lagerkrans på skallen.

Jag reserverar mig för lagerkransen, men det spelar inte så stor roll det där med hedersbetygelserna om man ändå varit död och förmultnad i flera hundra år.

Jästa drycker stiger mig sedan timmar åt huvudet. Lagerkransen kanske är en sinnlig symbol för mitt upprymda tillstånd.

Så är det jämt. Något som dåtiden höll högt är något vi idag rycker på axlarna åt.

Vilken lycka att leva i en tid med mjukt dasspapper, något inte ens kejsarna i Rom på sin tid kunde komma i åtnjutande av.

För att inte tala om burkar fulla med öl.

Parlör för negrer

2006-11-30T20:44:00.000+01:00

svenska : banan
-------------------------
engelska : banana
polska : banan
bosniska : banana
esperanto : banano
tyska : Banane
tjeckiska : banán
norska : banan
rumänska : banană
franska : banane
spanska : banano
finska : banaan
holländska : banaan
italienska : banana
portugisiska : banana
norska : banan
serbokroatiska : banana
gaeliska : banana
turkiska : muz

Bögar i statens tjänst

2006-11-25T17:50:00.000+01:00

Det stod nyligen i Aftonbladet på nätet att allas vår Christer Fuglesangs fru sagt att om han ska åka till Mars så får han leta efter en ny fru.

En tolkning av det uttalandet är att man som aspirerande marsresenär i själva verket outar sig som homosexuell. Jag har svårt att tänka mig att man skickar iväg en besättning på ett flerårsuppdrag utan att sexfrågan är avgjord. Man skulle ju kunna skicka iväg ett antal munkar, men snart nog skulle de nog också börja kopulera.

Det bästa för en eventuell Marsresa vore att rekrytera tio hypermacho, stenhårda och promiskuösa bögar som inte lägger fingrarna emellan. De knullar varandra såväl på fikarasten som efter servicekontrollen av marslandarmodulen. Vem spelar ingen roll. De skiter i banaliteter som trohet och förhållanden. Utlösningen är både resan och målet. Det är den kristna högerns största fiender vi ska skicka till Mars. De som skiter i relationer och låter kuken styra. De är detta århundrades hjältar.

Å andra sidan finns det inga vetenskapliga skäl att skicka människor till Mars.

Det tar tid att komma till insikt

2006-11-24T21:06:00.000+01:00

Livet är fyllt av en räcka upplevelser som var och en leder till att man blir alltmer cynisk, eller så kopplas galenskapen in som skyddsmekanism, man skaffar sig stora glasögon, går med i en kristen kör och bekänner sina synder inför Runar.

I det första sveket invaggas man i tron på en tomte, som några år senare visar sig inte existera (jag har själv skrämt småsläktingar i detta spektakel som egentligen är de vuxnas andningshål i vad som brukar kallas barnens högtid -- fast alla vet att dagen är helgad till den fria och otyglade handeln). Därefter följer uppvaknandena på varandra. Gemensamt har de att den sanning man trodde på inte var sann.

Fast jag hade tänkt att skriva om gruppen The Charlatans. Det är dem jag lysnar på nu. I ärlighetens namn tänker jag faktiskt bara på omslaget till en av deras skivor.

Som jag har lagt upp det hela kunde man misstänka att jag har för avsikt att leda i bevis att Charlatans skulle vara ena riktigt elaka personer som ständigt överträder treminutersgränsen för tomgångskörning och liknande. Så är inte fallet.

Det var sveket ovan jag tänkte återkomma till och är det då inte värst med ett svek som inte existerar, som bara känns inombords?

Jag talar om omslaget till deras debutskiva 'Some friendly'. I flera år såg jag omslaget som en suddig sörja av färger.

Först efter kanske fem år år insåg jag plötsligt att omslaget var en porträttbild av gruppen, visserligen digitalt förvanskad, men ändå fullt synlig och avkodbar (tänk -- "avkodbar" -- : ett enda ord och alla konstkritiker får erektion).

Jag grämer mig bara att jag inte såg det direkt. Det är som att inte ha förstått att tomten var på låtsas. Och det här med klapparna förstår jag inte alls.

Och det värsta är att jag aldrig kan se det suddiga trevliga skivomslaget jag en gång såg. När kaoset en gång blivit ordnat så kan det aldrig bli till kaos igen.

Gandhis glasögon

2006-11-24T00:02:00.000+01:00

Kan det lyckosamma utfallet som Gandhis ickevåldsfilosofi hade i Indien förklaras så enkelt som med att Gandhi hade glasögon?

Man slår helt enkelt inte någon med glasögon, alltså lät man honom vara ifred.

Teorin har sina brister, skulle jag just till att skriva, emedan jag tänkte på hur lustfyllt det skulle vara att drämma en brödkavel i skallen på Göran Persson. Fast han har ju aldrig undvikit konfrontationer, eller ens försökt något i den vägen.

Jag undrar hur mycket pengar Gandhi skulle kräva idag, om han hade levt, för att hans namn skulle få användas i ett ickevåldsamt dataspel, samt hur stor säljpotentialen av ett sådant skulle vara.

Längtar vi inte alla efter ett dataspel där den högsta nivån man kan nå är Nirvana?

Jaså?

Inte?

En enda man

2006-11-20T00:02:00.000+01:00

Jag märker nu att min föresats att lyckas läsa ut Christopher Isherwoods bok 'En enda man' idag (alltså om man tillåter sig samma tidsbegrepp som i tv-tablåerna så menar jag med idag "innan jag somnar") kommer att misslyckas.

Jag har kommit en fjärdedel ungefär. En fantastisk bok. Det smärtar mig att författaren mest är känd för att ha skrivit den bok som efter diverse omstöpningar i olika format blev filmen 'Cabaret'. Boken 'Farväl till Berlin' är betydligt bättre än så (fast jag måste erkänna att jag har bara har fragmentariska minnen av filmen som säkert visades på tv för sisådär tjugo år sedan).

Så varför sitter jag och skriver det här meningslösa dravlet? Dags att läsa!

Dragning till jordens centrum

2006-11-19T23:17:00.000+01:00

Jisses, det tycks som att jag bär på i det närmaste tio kilogram extra, helt omotiverad, ballast i jämförelse med det skick jag var i då jag sprang maran i Stockholm i somras på knappa tre timmar. Emedan jag cyklar cirkus 23-24 mil i veckan till och från jobb inses lätt att jag kanske skulle skippa ett och annat vingummi. Helst av allt vill jag springa och den irritation jag känt i låret sedan i somras tror jag mig ha funnit orsaken till. I vanlig ordning är det stretchande som hjälper. Lite för ivrig i detta var jag nog emedan jag efter lite väl kraftiga tänjningar åkte på en oväntad smärta i vänster höft. Snacka om frustration. Jävla kropp! Det är då fan att man inte kan belasta den som förr. Vad jag mest av allt längtar efter just nu är att kunna riva av milen i högsta möjliga tempo. Och så några öl förstås. Och om önskningarna uppfylls i just den ordningen så kan de faktiskt med fördel kombineras.

Varför kommer körsångare undan

2006-11-19T20:53:00.000+01:00

Min tv lade av någon gång i september och jag saknar den förvånansvärt lite. Till saken hör att man kan se de flesta intressanta program på webben. Vi snackar då om de program svt producerar själva, sålunda innehar rättigheterna till och därför kan lägga ut. Hade jag gillat 'Vänner' så hade det inte funkat, men i såna fall hade man med lite självinsikt kunnat stoppa in fingrarna i vägguttaget istället. Jag ser främst på Kobra och På spåret. Det räcker mestadels, även om jag tycker att det första avsnittet av Böglobbyn var underhållande. Kanske att tempot var en smula långsamt men i den massiva kritiken av programmet (som behandlade krocken mellan frisbeegolf och bögsex i naturen) håller jag bara med om att de kanske skulle snackat med några bögar som inte stack till skogs och letade färska rövar på lunchrasten. Jag gillade vinkeln. Det kändes lite bisarrt och därmed uppfriskande att en aktivitet som i alla tider ansetts skamlig nu behandlades på jämställd nivå med töntsporten frisbeegolf. Jag dejtade en tjej en gång på en annan, bögsexfri, frisbeegolfbana i stan. Hade varit mångdubbelt roligare om det legat sodomiutövande par längs banan.

Jo, körsång var det. Under vinjetten som avslutar På spåret så ballar i vanlig ordning sångaren i husbandet ur. Precis som alla körsångare kan han inte hålla käft när han inte har en text att sjunga utan istället brister han ut i oartikulerat svammel: ba-la-tra-pa-kabarala-ka-fapa-su-a-a-a-a-o-la-balla-pra-tralla-ha och så vidare. Ska det verkligen tillåtas? Ok, det är irriterande men de får väl fjanta sig om de vill. Jag undrar bara vad det är för märklig drift som gör att de inte kan hålla tyst när de hör musik. Om de istället hade känt ett oavvisligt tvång att dra ner brallorna och onanera så hade allmänheten antagligen inte varit lika överseende. Och vad är det de håller på med annat än onani i överförd musikaisk betydelse, om jag får fråga.

Sophia Loren, vilken kvinna!

2006-11-19T17:44:00.000+01:00

De europeiska kvinnliga filmstjärnorna är betydligt elegantare än sina amerikanska medsystrar, främst de franska.

Och så var vi där igen (och det finns ingen koppling till ovanstående mening som skrevs nu på slutet efter att rubriken satts, lite som att hoppa hage, osv.):

Jo, jag tycker att prostitutionen ska legaliseras. Att tro att den går att få bort med lagstiftning är naivt, på gränsen till enfaldigt. Och då dyker känsloargumentet upp: "Men skulle du vilja att din dotter prostituerade sig?" Varför detta underliga överhoppande av min egen person? Varför inte fråga om jag skulle kunna tänka mig att prostituera mig? Varför inte? Åtminstone efter en snabb fundering. För den politiska korrektheten måste väl medge att könet på den som säljer sig inte spelar någon roll, i linje med att alla i den bästa av världar också har lika stark könsdrift.

Filmen 'Una giornata particolare', på svenska 'En alldeles särskild dag', besågs i en av bergakungens salar, den 12:e närmare bestämt. Och se, filmen gick av. Det har jag aldrig varit med om förut, vad jag kan komma ihåg.

Den största förseningen av en föreställning jag någonsin varit med om inträffade på Hagabion förra året. Ganska snart efter att föreställningen satt igång blev det uppenbart att ett fyllo likt en björn lagt sig att sova på en av de främre radernas stolar och förgrymmad väckts ur sin dvala av den smattrande franska filmdialogen. Han gormade, svor och hade sig i några minuter innan filmen stoppades, ljuset tändes och en alkistämjare lyckades locka ut honom varefter filmen började om från början.

Den här italienska klassikern är en av de bättre filmer jag vet. Jag funderar på hur vidsträckt en topplista ska behöva vara för att den ska kvala in. Kanske skulle den inte ta sig in på en tio-i-topp-lista, men definitivt på en hundrabästa. Någonstans i det spannet utan att behöva precisera. Jag är trött på alla listor.

Men det finns faktiskt en slags listor som jag är mycket förtjust i: dödslistor. Man ser dem alltför sällan nuförtiden. På åttiotalet var de ett stående inslag i medias rapportering om högerextremister. Det fanns ingen gruppering med självaktning som inte kunde visa upp en egenhändigt komponerad dödslista. Fast med originaliteten var det väl lite si och så. Namn som Frank Baude (ledare för KPML(r)), Inger Segerstedt-Wiberg, Hagge Geigert, Lars Werner och Olof Palme var självklara, även om ordningsföljden skiftade. Jag kan se framför mig ett knappt skrivkunnigt skinhead med pannan i djupa veck suga på pennskaftet strax innan de självklara namnen plitas ned, gärna kryddade med någon lokal politiker eller kanske en sur granne.

Jag lever hellre i ett samhälle där ungdomarna skriver dödslistor än i ett där de tittar på Idol.

Och av Jugoslavin bidde en tummetott

2006-11-18T19:54:00.000+01:00

Det talas med illa dold förtjusning om Restjugoslavien.

Kanske kunde man kommentera spillran av Sveriges i särklass sämsta humorradioprogram genom tiderna, Rally, på samma sätt.

En rest är i alla fall Sladjan Osmanagic, en restjugge från en radiorest. "Hej, jag är en slamsa", skulle han kunna skriva på sitt plakat och tårögda pensionärer skulle öppna portmonnäen.

Men inte nöjer han sig med det. På Balkanvis har han börjat ta sig ton om vilka kvinnor han anser sig ha rätt till. En lönnfet glasögonorm kan ju inte slå sig till ro med vem som helst.

Den dag all världens fotomodeller fattade att de skulle bege sig till Balkan och suga av den världsdelens skrävlare så skulle vi få fred på jorden. Att de inte fattar det!

Rullstolarna anfaller

2006-11-18T18:08:00.000+01:00

På senare år har ett nytt hånfullt ord dykt upp: 'rullstolsburen'. Det gamla hederliga 'rullstolsbunden' går ju inte an längre. 'Bunden' har bytts ut mot 'buren' för att lite cyniskt skämtsamt antyda att det hela är självvalt, man har inte lust att gå, alltså blir man buren. Eftersom negerslavarnas tid är förbi, åtminstone för tillfället, får man hålla till godo med att det är vanliga standardiserade cykelhjul (om jag fattat saken rätt) som bär en.

Under minglandet, eller snarare kringvandrandet (alkohol och samtalspartners saknades), i det nya betongkomplex kallat 'Bergakungens salar' (ny biograf i Gbg), noterade jag en kraftig överrepresentation av rullstolsbundna i lokaliteterna. Ok, bara tre-fyra stycken, men allt efter att de farliga maskinerna inom tillverkningsindustrin har sålts och fraktats iväg till Indien har antalet invalider på våra breddgrader stadigt sjunkit, så inte hör tre-fyra rullstolar inom en och samma multibiograf till vanligheterna, och inte vankades det någon Vietnamveteranfilm som förklaring heller. Jag anar att det rörde sig om en mobilisation från de funktionshindrades sida för att se hur det låg till med handikappanpassningen i de nya lokalerna. Nu jävlar ska vi sätta åt dem! Men jag tyckte den verkade ok. Breda korridorer och antagligen en hiss som jag inte lade märke till. Fula och tråkiga lokaliteter dock.

Appropå rullstolar: Ett mardrömsscenario om man startade ett rockband vore om de melodier man knåpade ihop just visade sig slå an en en speciell ton hos rullstolsbundna tonårstjejer. Att dessa var de enda som gillade musiken och dessutom blev hänförda beundrare. Hur skulle man göra då? Är det ok att sexuellt utnyttja vanliga unga tjejer urskiljningslöst men är samma sak hänsynslös om de sitter i rullstol?

Oavsett svaret fortsätter planeten sin bana runt jorden även i morgon, stannar inte ens för rött ljus, den rackarn.

Och Massive Attack är månne på gång igen.

Roma città aperta

2006-11-18T16:51:00.000+01:00

I dagarna har bilder kablats ut på en ung svensk tjej som är med i en brittisk dokusåpa från vilken hon slutligen blev utröstad. Skriverierna handlade om att hon var lite väl smal. Nu hittar jag inte bilden, men på den poserar hon i en orange baddräkt och det är minsann inte bara brösten som putar ut, hela framsidan av kroppen är bucklig av vad jag antar är höftben och liknande som träder fram i tydlig relief.

Mig leder det in tankarna på den varghona som gav de övergivna tvillingbarnen Romulus och Remus, staden Roms sägenomspunna grundare, di från ett helt batteri av tuttar och därmed räddade deras liv.

Tjejen såg ut som en varginna.

Men den tiden är förbi då man kunde bli känd genom att amma grundare av miljonstäder. Hon får väl börja jobba i hemtjänsten istället.

Jag hade honom på kornet igår

2006-11-18T16:27:00.000+01:00

Det kanske inte vore så dumt med en kameramobil ibland. Igår missade jag ett fototillfälle. Om någon skulle få för sig att ge ut en praktfullt illustrerad och påkostad presentbok betitlad 'All världens idioter', så skulle jag, om jag haft med kamera igår och, detta är viktigt, kommit mig för att fotografera, det är det man ofta missar och sedan grämer man sig i eviga tider över det förlorade ögonblicket, om allt hade klaffat, kort sagt, hade jag kunnat förse denna bok med en mycket passande omslagsbild.

Maken till korkad fjant har inte korsat min väg på flera år, i alla fall inte någon som gjort mig så upprörd utan att jag inte kunnat analysera den exakta orsaken. Hela hans väsen utsöndrade obehag. Men det är väl det som ligger i idiotins natur: man blir upprörd och äcklad och kan inte längre tänka klart. En sak i alla fall: hans inställsamma flin liknade det som den engelske komikern Rik Mayall (anarkisten i Hemma värst) kan klämma fram när han ska föreställa otrevliga typer som den sliskige parlamentsledamoten Alan B'Stard (tror jag att han hette).

Den här idioten vikarierade på den skola där jag jobbar, en inställsam smilfink med överlägsen attityd som jag såg uppträda hånfullt mot elever. Fet och ful var han också och på sin lediga tid ägnar han sig säkert åt körsång.

Bergakungen osv

2006-11-17T23:51:00.000+01:00

Ja fan, nu blev det inget palats under Götaplatsen så det ska bli intressant hur SF:s bioexperiment i Burgårdsparken slår ut. Den där VIP-satsningen känns lite för hallickartad. Pöbeln vill inte betala mer än normalpris och företagshöjdare är ju en del av pöbeln, så det slår inte väl ut där heller. Företagsledare vill ju gå på opera där det syns att de är kultiverade. Men att se bra film utan att omvärden ser att de är kultiverade och utan att få den status omvärldens blickar ger, nej, det är inte näringslivs-getterna beredda att gå med på, då kan de ju missa att se hur idol-finalen avlöpte utan att få cred.

Åsnor.

Enligt annonsen ska SF visa 'En alldeles särskild dag' på söndag 15.00 för 25 kronor. Ett måste. Det rör sig om en pärla där Marcello Mastrianno spelar mot Sophia Loren. Ett kammarspel förlagt till det fascistiska förkrigstida Rom. Alessandra Mussolini i en liten roll. En film vars like ser dagens ljus någon gång per decennium.

Svensson-blogg

2006-11-17T23:30:00.000+01:00

Tänkte lägga in ett typiskt medel-blogginlägg som återspeglar medelbloggmongot.

Min outfit idag: Ja, vem fan orkar med sånt. Jag är inte en del i varumärkeshysterin och med risk för att att stolen jag sitter på ska absorbera alltför många uns rövsvettt från den exponerade springan så ska det villigt erkännas att jag krängde av mig paltorna nyss för att slippa rapportera vem jag i ett anfall av temporär sinnesförvirring givit alldeles för mycket pengar till för att i utbyte få alldeles för lite tyg.

Tänkte inte alls blogga men blev skitarg nyss och skulle ta ut det i väl valda meningar, men glömde bort vari ilskan låg medan ovanstående meningar formulerades.

Och är inte det ett sundhetstecken, så säg: Man härsknar till, lallar på lite i pluskvamperfektens värld och sedan är det bra med det. Har aldrig gillat folk som till naturen är sura. Hellre att de har lite fågelfrön i fickan för att glädja sin omvärld.

Den där Nixon

2006-11-05T22:26:00.000+01:00

Ingår det i konceptet med obehagliga och renav farliga personer att de genom ett trevligt yttre ofta förmår en att sänka garden? På bild ser Nixon ut som en mysfarbror, kanske för att han ser lite tafflig ut, tror jag, och han trampade ju mycket riktigt i klaveret.

När utomjordingarna någon gång i framtiden bordar de rymdsonder som jänkarna skickade ut på sjuttiotalet, bort från vårt solsystem, är det Richard M. Nixons stämma som kommer att hälsa dem välkomna att ta del av vår "civilisation", ett antagligen mer träffsäkert val av representant för mänskligheten än vad någon på den tiden insåg.

Undrar hur mycket som är kvar av vår lilla planet när de kommer hit.

Jag var på bio idag

2006-11-05T20:38:00.000+01:00

Jag och en kompis såg Borat-filmen. Den var inget vidare faktiskt. Jag hade förväntat mig mer. Jag skrattade möjligen till ett par gånger. Det är väl som jack-ass, antingen gillar man det eller inte, även i det fallet funkar det inte på mig.

Det var väl lite för plumpt, lite för få överraskningar.

Sedan märker man att skratt är ett i högsta grad socialt fenomen, det gäller att ha rätt personer med sig om det ska bli något skratt, något jag första gången upptäckte när min bror flyttade hemifrån.

Noterbart var att det i en utdragen nakenbrottningsscen fladdrande en svart ruta över den ena aktörens organ men inte över den andres. Den täcktes istället av den dallrande magen.

Overall

2006-11-04T19:13:00.000+01:00

I mitt fäderneshem...
...förresten, det låter lite väl gammaldags. Är det ett godtagbart uttryck även om man inte är en person som vill framhålla sin rasmässiga överhöghet och slakta en rätt ordentlig procent av den omgivande befolkningen?

Jag använder ogärna ordet föräldrahem efter det att morsan har lämnat planeten. Barndomshem borde funka.

I mitt barndomshem finns min gamla pyttelilla vinteroverall. Man är ju född i november. Alla efterföljande släktingar har fötts på våren och således har ingen kunnat kränga sig in i detta mikroskopiska plagg som jag hälsade ett begynnande sjuttiotal i.

För mig symboliserar overallen den ouppnåeliga lyxen. Vi kan bortse från en ohämmad sexualitet. Den var inte aktuell då och den löser inga problem idag. Men allt det övriga. Passupp vid minsta skrik, mat och värme utan krav.

Det är få förunnat och vid närmare eftertanke antagligen... fasansfullt. Vad återstår då? Vad är folk ute efter med prylar av alla slag och allt vräkigare bilar? Jag skulle gärna vara konstant lycklig, tror jag. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli. Eller med en konstant nyfikenhet, men med en möjlighet att stilla den. När min brorson döptes fick han ett kuvert som skulle öppnas när han fyller 18. Gåva? Snarare ett straff.

Vem kan man lita på?

2006-11-04T18:02:00.000+01:00

Den republikanska fasaden i USA är krackelerad. Det är skörlevnad som gäller från hög till låg nivå, vad det verkar. Det känns fantastiskt skönt att äntligen få använda det en smula antikverade ordet 'skörlevnad', särskilt mot de som antagligen helst själva skulle drämma det i huvudet på sina motståndare.

Man ska inte kokettera med ovanliga ord. Bäst med en förklaring. De flesta vet vad substantivet 'kuk' betyder. Skörlevnad är ett verb som sammanfattar allt vad föregående substantiv kan vara inblandat i.

Kommentatorerna frågar sig hur de kristna högerväljare ska rösta som inte uppskattar sina kandidaters vältranden i knark, homosexualitet, otrohet och pedofili. Varför det? Kan de inte bara be sin gud om råd? Det har de ju alltid gjort.

Värre är vem alla homosexuella, otrogna, knarklangare och pedofiler ska lägga sina röster på nu när mängder av identifieringsobjekt har trätt fram.

Bromsa, blunda, skrik

2006-11-04T14:57:00.000+01:00

Om jag fick bestämma skulle Sveriges radio ha en kanal som bara sände dokumentärer dygnet runt. Fast jag är ju en nyfiken typ och det kanske de flesta inte är. I alla fall tvivlar Discovery Channel på det, vilket visar sig när de känner sig nödgade att ta till en krystad sexvinkel för att locka tittare till ett program om stenåldern. Jag som trodde att man kollade på program om stenåldern för att slippa sexvinklingar, och för att det är intressant, naturligtvis.

Men de flesta ämnen håller utan krystade tillägg. I somrades visade svt en dokumentär om maffiakrig på Sicilien. Flera hundra mördades -- en vespa och en kalaschnikov är allt som behövs (för den händige hemmamördaren) -- men minns jag rätt visade man inte upp några offer, mer än blodfläckiga bilar med sönderskjutna rutor. De kommersiella kanalerna hade naturligtvis hellre köpt in någon smörja med "dramatiseringar", "rekonstruktioner" och allt vad det heter och dessutom klippt bort alla former av analys.

Men främst håller jag radiodokumentären. Man sänder ut en tjej/kille med huvudet på skaft som spelar in efter eget gottfinnande och klipper sedan ihop en berättelse ur livet. Ju banalare, desto bättre, höll jag på att säga. Nyss lyssnade jag på lokförare som berättade om hur det var att tjänstgöra under kriget då de var tvungna att köra tyska soldater till Norge. Ingen "sexvinkel" så långt örat nådde. Andra färdades på en ödslig Inlandsbana där man bara behöver knacka lokföraren i ryggen för att bli avsläppt i tjotahejti.

Om någon som tröttnar på livet ställer sig på spåret finns inte mycket mer att göra än att bromsa, blunda och skrika. På så sätt undviker man förhoppningsvis plågsamma minnesbilder.

Alla vägar bär till Östberlin

2006-11-04T13:07:00.000+01:00

Det går, eller har gått, ett talkshowprogram på tv som heter Robins, lett av en skånsk komiker med det namnet (i grundform singularis, får man förmoda). Efter att GP:s enfaldige tv-krönikör haussat programmet medan media i övrigt varit knäpptysta så kan det värsta befaras. Jag kollar in några av sketcherna på webben och de är väl ok, lite halvtaffligt regionalt visserligen, men alls inte så att man kan beskylla det för att hålla norrlandsnivå. Vad det än rör sig om kan man inte ställa krav på att det ska vara perfekt från början. Kollade också in filmkrönikan och inser att Borat var bättre än jag trodde. Skönt, det tär på krafterna att bara bli besviken.

Alla helgons dag, har inte Bowie gjort än låt som heter 'All saints'? Visst fanns det en tjejgrupp med det namnet, jag har faktiskt en skiva med dem, men hur var det med Bowie? Jovisst ligger den som bonusspår på Low, en gammal favorit. Subterraneans är favoritlåten i längden och den inledande Speed of life fick mig, då det begav sig, att bli eld och lågor bara efter några sekunders lyssning. Det var inte så länge sedan det begav sig för min del. Jag snöade in på Bowie ordentligt för bara tiotalet år sedan. Säga vad man vill om Berlinmuren och mänskligt lidande, men inte kan det väl göras någon intressant musik i Hansa-studion (by the wall) längre?

Vad har egentligen ersatt Berlinmuren som symbol för mänsklig grymhet och det absurda i tillvaron? Visst finns det knäppskallar i världen, antagligen fler och farligare nu än någonsin tidigare i världshistorien, men den här kalkylerade galenskapen som fanns så nära inpå, har den ersatts av något? Det var för övrigt svensktillverkade stängsel som skiljde väst- och östtyskland åt.

Det talades om att de djur som var instängda i ingenmansland mellan stängslen hann utveckla ett stört beteende, men jag minns inte riktigt hur det yttrade sig. Jag skulle bra gärna vilja veta hur den forna gränsen ser ut idag. Det lär finnas ett antal tunnlar under den som DDR-agenter använde sig av. Möjligen en skröna.

Och så en trevlig överraskning när man har många skivor som man lyssnar alltför sällan på. I den del av samlingen som fortfarande är någorlunda väl sorterad står bredvid Bowie en skiva med det lite psykadeliska bandet 'Broadcast' tillsammans med en Drum n' Bass-platta med 'Boymerang', sånt jag glömt att jag hade.

Men allt är inte guld som glimmar.

I vaket tillstånd

2006-11-04T11:44:00.000+01:00

Jag var på vippen att skriva om en intressant dröm jag hade i morse då jag kom att tänka på den välbekanta sanningen att det vanligen är aptrist att höra/läsa om andras drömmar och det räckte faktiskt med den där lilla extra tid som funderingen tog för att drömmens fantastiska skimmer hastigt skulle blekna bort.

De små resterna av den gamla duschtvålen som tryckts in i den nya bildar en relief som ser ut som ett skoavtryck i snön. Det är först när man tittar riktigt nära som man ser att det i själva verket buktar ut. Bortsett från den där synvillan, bara ett stycke trist verklighet.

Glöm inte att säga till era guldfiskar att ni älskar dem.

Chelsea girl

2006-11-03T19:06:00.000+01:00

Det är inte bara titeln på en låt med Simple Minds utan också en tanke som blommat ut i skallen.

Vad har hänt med Chelsea, paret Clintons dotter?

Stackars flicka, hon var oförskyllt i centrum när fadern vädrade sitt organ till höger och vänster. Jag vill minnas att hon var rödlätt och hade en hiskelig tandställning, en sån stor rackare som tvingar en att hålla käft när man är på studiebesök med klassen i en fabrik om man inte vill riskera att något fastnar och man blir indragen i en maskin.

Enligt uppgifter i USA today är risken att bli utsatt för en pedofil 3,5 gånger större för ett barn med tandställning än för barn utan. Det handlar inte om att de senare kan bita ifrån utan att tandställning är något av en symbol för barn. Liknande statistik kan säkert fås fram rörande flätor.

Chelsea borde närma sig trettio år. Med ett utsträckt "ja må hon leva" med minimalt öppen luftstrupe borde en fylld lunga kunna hålla ut så länge i sången att det ljuder ända in under bemärkelsedagen.

Aftonbladet, alla ekosystems väna tillskyndare

2006-11-03T16:35:00.000+01:00

Ledsamt att se att av de sju "kändisar" som deltar i Aftonbladets upprop mot miljöförstöring (känns väl i och för sig lika trovärdigt som om Balkans heroin-maffia skulle uttala sig mot för små kycklingburar) är hela sex kvinnor och bara en man.

Snabb analys: Kvinnor tänker långsiktigt och inser att något måste göras.

Långsam analys: Männen inser att det redan är för sent. Möjligheten att backa utvecklingen försvann redan på sjuttiotalet. Ett alltmer uppvärmt klimat gör att vattnet i världshaven inte kan lösa så mycket koldioxid. Den kommer att bubbla upp i atmosfären och accelererar hela skiten (asså: växthuseffekten). Våra barnbarn kommer att se ut som grillade rostbiffar. Hjälper inte att gnälla om det i Aftonbladet.

Riktig analys: "Folk är inte så dumma som man tror, de är ännu dummare". Männen är alltför upptagna med att se viktiga ut och miljöfrågor är inget man kan tjäna pengar på. (däremot förlora en jävla massa).

Bekantskap sökes

2006-11-02T19:14:00.000+01:00

Jag tror jag skulle må bra av en platonisk relation med en världsfrånvänd grevinna i nittioårsåldern. Vi skulle ha mycket att snacka om. Vi skulle håna en omvärld som inte vet vad en backfisch, en kartesch, eller en schrapnel-granat är. Damer i den åldern med förkärlek för så våldsamma saker är överlevare. Har hon en vattenpipa också så är saken biff. Vi kan se på turkmenisk porrfilm där allt som visas i bild är suktande blickar, så trånande att tv:n nästan imploderar. Leende insuper vi den tunga ganja-röken med dånande trummor i bakgrunden och inväntar nästa sekelskifte.

Negresserna i det gröna

2006-11-02T18:35:00.000+01:00

Sveriges Radio har olika omgångar försökt snärja en yngre, och som det antagits, ointresserad publik. Det är ju så alla pucko-ekonomer resonerar: det är tittare/lyssnare/köpare mellan 20 och 30 år som gäller och dessa ska lockas lyssna/titta/köpa genom att man på ett så subliminalt sätt som möjligt säger "kuk och fitta", vilket väntas fungera för att hålla dem kvar.

Du sitter ju till exempel och läser denna smörja!

Ett tag skulle man väva in nyheter som antogs tilltala en yngre publik. Så var fallet när sångaren i det franska bandet 'Les negresses vertes' dog av en överdos heroin. Nu när man har internet är det inte svårt att hitta rätt datum. Men man ryser lite. Så länge sedan: 1993, alltså! Jag minns det just eftersom det var ett av de tidiga försöken med riktade nyheter.

Men jag antar att det måste till att någon som Bono eller Darin knarkar ihjäl sig för att denna riktade nyhetsrapportering ska funka.

Så vad väntar ni på: Bono och Darin! Se till att knarka ihjäl er nu, fort, så att ungdomarna får det där förväntade samhällsengagemanget!

Jag tänkte på den där fransosen i rännstenen när det gällde vad färger symboliserar. Att vara svart i det gröna har väl ingen särskild lockelse i sig. (ledsen alla GAIS-are) Däremot har jag alltid velat vara uppe i det blå.

Där kan jag tänka mig att stanna för evigt: uppe i det blå.

Finns det något mer vedervärdigt än svensk syntmusik?

2006-11-02T13:19:00.000+01:00

Frågan känns i allra högsta grad berättigad när man hör gruppen 'Universal poplab' prångla ut sitt senaste missbildade alster i etern.

Tankar på samma nivå föds när jag i den meningslösa tidning som mitt fackförbund skickar ut, får syn på en kvinna med ett ganska tilltalande yttre som i ett reportage berättar om sin mer eller mindre påtvingade irländska exil i sitt nya yrke.

Snabbt skisserade sexuella fantasier faller platt till marken när hennes glasögonorm till pojkvän presenteras på nästa uppslag. Klart man blir ilsk. Irland, katoliciscm, barnbegränsning: skulle man inte kunna försegla hennes vagina med en plastic padding-propp under den tid hon residerar på denna gudfruktiga gröna katolska, och omvittnat ormfria, ö?

De är påfallande hur ofta mina fascistoida idéer ackompanjeras av ett ymnigt användande av just Plastic Padding.

Jag googlar och finner att Plastic Padding i år fyller 50 år. Det säger sig självt att Adolf Hitler aldrig fick tillgång till Plastic Paddings undergörande styrka (såvida man inte hör till dem som tror att han smet undan tredje rikets kollaps i en argentinsk u-båt).

I annat fall hade kanske utgången av kriget varit mer oviss, operativsystemen på datorerna varit framtagna i Baden-Würtemberg och låglönestäderskorna kommit från Suriname.

En afrikansk klassiker

2006-11-01T15:02:00.000+01:00

Så kallas i alla fall boken 'Allt går sönder' av Chinua Achebe. Ett afrikanskt svar på Marianne Fredriksson skulle möjligen vara en bättre beskrivning. Att han ligger ett antal decennier före henne i sitt författarskap gör att jämförelsen haltar. Å andra sidan verkar ingen av dem ha koll på kausalitet, alltså orsak och verkan, i sin infantila vurm för mystik, så man kanske kan komma undan med det.

Lite orättvist det där. Det är väl MF som lite skojsigt snackar om naturmysticism. CA refererar bara till sina förfäders tro. Bäst att hålla sig neutral, man vill ju inte åka på någon förbannelse.

Visst, man ska ju naturligtvis ta en massa kulturella hänsyn i beaktande, men inte tycker jag att han håller nobelprisklass, vilket framhållits från många håll och vilket till viss del var anledningen till att jag läste boken. Ingen dålig bok i sig, en beskrivning av ett afrikanskt stamsamhälle, men lite kantig kan tyckas.

Däremot har jag full förståelse för att invändningar mot seden att alla stamproblem ska lösas genom att dunka en stor sten i motståndarens huvud kan ses som ett uttryck för en postkolonial och lite föraktfull hållning.

Vi som inte är helgon, trots allt...

2006-11-01T11:05:00.000+01:00

... vi faller utanför den grupp som utgör det rätta svaret i följande matematikuppgift:

----------------------------------------------------------------------------
Hur stor del av mänskligheten har firat nyår i mammas mage?
----------------------------------------------------------------------------

Och lösningen är:

Beroende på hur väl insatt man är i detaljerna kan man antingen räkna ut svaret som
9 månader / 12 månader = 9/12 = 3/4 eller 40 veckor / 52 veckor = 40/52 = 10/13

Svar: 3/4 eller 10/13

Vi andra är en fullständig produkt av ett och samma år, både vad befruktning och nedkomst beträffar.

Jag har dock senare erfarenhet av att passera nyårsslaget i ett tämligen kompakt själsligt mörker.

Prospect till Hell´s Angels i 852 000 år

2006-10-31T20:59:00.000+01:00

Det där var bara en höftning. En exakt beräkning är svår att göra, men jag höftade som sagt till en bedömning av hur lång tid det skulle ta för den här fastighetens bostadsförenings ordförande att få ta på sig den åtråvärda västen, färdigpinkad och klar, efter att han gett sig fan på att gå med.

Det här rör sig alltså om en oäkta bostadrättsförening. Den förre ägaren av fastigheten, som är Göteborgs nyaste uppkomling på fastighetsmarknaden och sålunda en hal jävel, behöll en dryg tredjedel av lägenheterna i eget namn när ombildningen till oskäligt pris skedde för ett år sedan. En trejedel av hyresgästerna nappade, så ägandeförhållanderna är: 1/3 äger fastighetshajen, 1/3 är bostadsrätter, 1/3 är hyresgäster.

Och nu står det en soffa i entrén sedan ett par dagar. Det är inte en ovanlig syn att de på korttidskontrakt som hyr av hajen via en eller annan bulvan, dumpar halva sitt bohag i pappersåterlämpningsrummet, eller något annat olämpligt utrymme i källarregionerna, när kontraktstiden går ut (och röker och fimpar i trappan och tja... den stilen), men denna gång var det extra lustigt eftersom vederbörande lämnat efter sig en lapp i soffan med texten: "hämtas snart".

Jag påpekade för ordföranden (själv köpte jag naturligtvis aldrig lägenheten: gör man det till rådande marknadspris finns det ju ingen vinst att hämta hem) nu i kväll när jag mötte honom i porten då jag skulle iväg till affären för att köpa godis, att det där "snart" även ur en soffmässig synvinkel väl måste anses ha passerats med råge.

När jag kom tillbaka från affären såg jag den kraftfulla attacken: En postit-lapp hade satts på soffan. Den krävde att soffans ägare gav sig till känna och att datum för "snart" specifierades.

Så han lär få sin Hells Angels-väst.

"Snart."

Konsten att förolämpa

2006-10-31T18:55:00.000+01:00

I helgen var det ett reportage i GP om ett antal tonårstjejer som bildat en liten supporterklubb till Blåvitt. Inget ont i det. Själv har jag nog alltid gått på match för den underbara fascistiska känslan av att ingå i en ostoppbar (och lättretad) folksamling snarare än av rent fotbollsintresse.

Åt helvete med offsideregler. Allt är domarjävelns fel. osv.
Ni förstår.

Tids nog växer man till sig och sedan mitten av åttiotalet har jag bara varit på match ett par gånger. När Blåvitt vann pokalen i Malmö -93 (tror jag) och på de två sista matcherna under fotbollslandslagets sorti i Italien -90. Jag skyller dock inte på Nordin i det fallet. Dessutom var italienarna hur trevliga som helt, liksom våra motståndarsupportrar: skottarna. Ett prunkande Norditalien med en fantastiskt gemytlig stämning.

Men så uppfattar inte de där supportertjejerna saken på dagens arenor. Det ropas "hora" och "fitta" till höger och vänster i klacken om både motståndare och domare. Tjejerna beklagar sig. Det kan de gott göra, men att de ställer sig frågande till varför orden används, som det framställs i artikeln, är bara nys. Det vet de lika bra som vi andra.

Man tar till de ord som sårar mest helt enkelt. Ravelli fick skit på sin tid för att han kallade en mörkhyad motståndare som enligt honom burit sig illa åt för negerjävel eller något i den stilen. Och vad skulle han sagt istället? 'Attans mörkhyade missdådare', eller? Förolämpningar är väl till för att just förolämpa, annars skulle de inte fällas.

En dag för tiotalet år sedan började det ösregna när jag var på väg att cykla hemåt. Jag var tunnt klädd och ville hem så fort som möjligt. Jag genade sålunda mot rött ljus och en bil var tvungen att tvärnita. Han vevade ner rutan och ropade något förolämpande som jag i nuläget inte kommer ihåg. Jag kom inte på något smart att säga i min tur, trots allt var det ju jag som gjort fel, så jag slängde bara ur mig ett snabbt "Bögjävel!" till honom. Ja, för vad skulle jag säga. Snabbt ut med något bara som jag visste att han skulle bli sur över att höra. En enkel förolämpning, ett överilat svar på hans lika överilade reaktion.

Jag berättade denna episod för två tjejer på mitt gamla jobb, varav den ena är lesbisk. Hon skrattade medan hetero-tjejen bara gapade. "Men så kan man ju inte säga!"

Vilket man bevisligen kan.

Regnet öser ner som i Borås

2006-10-31T17:57:00.000+01:00

Elfsborg sniffar på SM-bucklan.

Man lär numera ha bytt ut von Rosens pokal mot en annan med ett annat tristare namn. Om jag minns saken rätt därför att killen med det ursprungliga namnet hade vissa tveksamma politiska sympatier på 30-talet, vilket gör att min kompis malliga skryt om att han minnsann kysst pokalen under en stormning av planen efter en av Blåvitts triumfer på 80-talet inte är lika hett längre.

Jag kollar in vad Borås tidning har att säga om saken, kollar in deras sportsidor och kom med ens ihåg att tidningens sportchef, den -- av bildbylinen att döma -- numera tämligen fete Jan Hansson, förr var en fantastisk sportkrönikör i GP.

Om jag minns saken rätt blev han kickad eftersom han skrev någon obehaglig sanning som ägarfamiljen Hjörne inte gillade. Kickad är att ta i, men degraderad från att ha skrivit sportkrönikor till att bli tv-kommentator och liknande ett par år innan han fick jobbet i Borås. En gammal hederlig utfrysning alltså, av en trotjänare som jobbat på tidningen i nästan trettio år.

Jag utnyttjar universitetets slapphet och loggar in i mediearkivet på mitt gamla studerandekonto för att försöka hitta artikeln som fällde honom. Det är också på det viset jag ser att han i tre år efter degraderingen från sportredaktionen just fungerat som allt-i-allo.

Jag hittar inte artikeln ifråga, den kanske inte alls existerar, men jag vet från flera håll att det var något skumt, något som inte var som det skulle när han försvann som krönikör. Han var saknad på många håll freån folk jag känner, inte bara av en måttligt sportintresserad person som jag. Något skumt var det. Det fattar man om inte förr av Hjörne-rövslickande redaktionschefen Jonathan Falcks tillkännagivande av att deras fantastiska mångåriga medarbetare och krönikör ska, äh... göra något annat.

I början var jag ilsk därför att jag inte tyckte att JH:s ersättare Mats Härd höll måttet. På den punkten har jag svängt. Han är helt ok. Särskilt när han inte kan dölja sitt golfhat så myser jag.

Hatten av för Minnesota -- där lagren av sågspån är förgäves

2006-10-31T11:34:00.000+01:00

Dags för ett av kvällstidningarnas säsongsbetonade löpsedelstricks: Bytadäck-cirkusen. Ring i kväll om du kört av vägen, men överlevt. Eller så kan man göra som farsan, köra med vinterdäck året om. Och då snackar vi inte dubbar, och då snackar vi bilkörning endast några mil i veckan, betydligt färre än mina 25 cykeldito, inskränkta till nada denna vecka då höstlovet tillåter mig att vegetera hemma och mitt kassa lår förhoppningsvis att återhämta sig.

Åsså dagens dikt:

Hon vill läsa om människor
som blir bitna av djur i vattnet.

Helst i original, förstås.

En älskare i halvfranska band,
av halvfranska band,
och ett slut utan känslor.

De sammanflätade ödenas slott

2006-10-30T11:45:00.000+01:00

Här sitter man med spänning och väntar på en ny bok av Italo Calvino med ovanstående titel. Ny på svenska, bör kanske sägas, eftersom det är 21 år sedan detta litterära geni alltför tidigt gick bort. Jag har den faktiskt på italienska, men Calvino skriver alltför snårigt för att jag ska klara av det i original. Första meningen lyder ungefär sisåhär, och det kan ju vara intressant senare att jämföra med den riktiga översättningen och se om jag har uppfattat sakerna rätt, antagligen inte:

"Mitt inne i en tät skog ger ett slott tak över huvudet åt resande som överraskats av mörkrets inbrott: riddare och möer, hela hov och enkla fotvandrare."

Ja, inte är man någon hejare på det där direkt.

Calvino ska, om jag har förstått saken rätt ha skapat en massa sammanlänkande berättelser genom att lägga Tarot-kort, men jag kan i vanlig ordning ha missuppfattat det hela.

Hur som helst kom jag över boken för en tia på stadsbiblioteket. Den hade gallrats ut, som det heter. Men reglerna för vilka böcker som ska gallras ut verkar grumliga. T.ex. verkar det som att Gamlestadens bibliotek har som rutin att vid återlämnningen genast gallra ur äldre böcker som lånats. Man kan ju tycka att de borde kolla upp om boken i fråga finns att låna på något av stadens andra bibliotek först, men så tycks inte ske. Jag lånade, läste och näst intill förhäxades av den tunna boken "Tunneln" av Sabato, som jag lånade i Gamlestan, därför att den bara fanns där. Veckan efter att jag lånat den fanns den inte där då jag kollade om den var inne (jag skulle tipsa någon om den, eller möjligen läsa om den).

Samma sak med "Exemplariska självmord" av Vila-Matas. I den samlingen blev bara en novell läst innan jag måste cykla tillbaka med den till Frölunda. När jag ville återuppta läsningen visade det sig att den inte längre finns där.

Å andra sidan kan man ju sätta det i system att låna intressanta böcker på Gamlestadens bibliotek, lämna tillbaka och snabbt sno åt sig dem från fyndlådan.

...rullar vi runt bland mjuka kuddar

2006-10-29T19:30:00.000+01:00

"Vilken fantasifigur beundrar du mest?
Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå-serien."
LOTTIE KNUTSSON, FRITIDSRESORS INFORMATIONSDIREKTÖR

...och svårt blir det att kontra på denna fråga med ett annat svar än just: Lottie Knutsson

Spackelfrenesi

2006-10-29T19:18:00.000+01:00

Är allt kasst i denna förlorade värld?

Stavros gör upp lägereld

2006-10-29T18:12:00.000+01:00

Ytterligare trams för att kolla varför man inte kan göra inlägg på blogger.com:
* Stavros tar fram elddonet
* Stavros får fyr på fnösket
* Gudarna straffar hans högmod
Aj då!

Data Plata

2006-10-29T18:10:00.000+01:00

Jaha jaha jaha?

Virrvarr på en en kaktusprydd raksträcka

2006-10-29T13:31:00.000+01:00

Man kan ju påstå att allting i det långa loppet går på ett ut. Inget fel i det, men innnan den där lilla kompensationen kommer så kan man ha anledning att vara vred. Man sitter och är förbannad helt enkelt.

Det är väl en irratation av detta slag som leder till dagens ganska lama utfall. En allmänt hållen förklarning rimmar illa med vad jag egentligen vill ha sagt: Vem fan gillar egentligen den där tönten Ali G/ Borat/ Sacha Baron? Jag har aldrig sett på maken till taflig klåpare. Man skrattar väl när man blir överraskad, inte för att någon säger "kuk"? Det lilla jag sett har varit totalkasst. Ledsamt. Tårdrypande. Misär.

Ska kolla upp en bok som antagligen är i min smak, ja, jag ska köpa den. 'Rödöra' av Eric Chevillard.

Tyska ordspråk för vardagsbruk

2006-10-27T22:54:00.000+02:00

Det är verkligen inte min mening att underhålla den korkade myten som gör gällande att tyska är ett känslokallt språk. För att göra detta klart tänkte jag citera en fantastisk liten dikt av Heinrich Heine. Något om granar och palmer på olika breddgrader på vår jord. Den finns citerad i en bok jag lånat, men nu hittar jag inte boken. I korthet ur minnet berättas om trädens lika belägenhet på vitt skilda ställen på klotet. "Tänkvärt", säger den inre bibliotekarien.

Efter denna upptakt tänkte jag tryffera med en träffande tysk strof som utsäger det mesta som vi alla känner i denna jämmerdal, men så fan heller att jag kommer ihåg den. Det blir väl inte så jävla mycket tyska helt enkelt.

Vad jag ändå kommer ihåg är många komikers referenser till tysk porrfilm. Allvarligt talat, vem har sett tysk porrfilm de senaste decennierna? Nej, just det: rent skitsnack.

Men nu kommer jag ihåg ordspråket, eller fan, ordspråk är väl mycket sagt, ett utrop, helt enkelt: "Was mich nicht umbringt macht mich stärker". Skönt med en tysk som talar ur det stora skägg som säkert prydde hans numera förmultnade 1800-tals-käke.

Jag tror helt enkelt att pompösa utsvävningar i övermänniskostil ger utrymme för omtanke om de svaga. Hellre en stark elit som också tar hand om de svaga än att vi alla är medelmåttor.

Om det har behövts så här långt genom-ögnande för att inse att pudelns kärna i detta inlägg blott är chimär så beklagar jag, men hänvisar till nedanstående upplyftande rad som inte är på tyska, men ändock på det germanska språket svenska.

"Vi börjar om igen. Vi ger oss inte" (Lars Gustafsson)

Mjölkvägen

2006-10-22T23:33:00.000+02:00

Även om astrologi är något i hästväg urbota dumt och hovastrologerna sedan länge har ersatts av börsanalytiker så är det något med stjärnbilder som fascinerar.

Runt omkring i världen har människor i alla tider glott på stjärnor och uppenbarligen har det i alla eller åtminstone de flesta kulturer hittats på stjärnbilder. Några, som Karlavagnen och Orion verkar alla ha klumpat ihop till en och samma bild oavsett var på klotet man befann sig, sedan om man tyckte det såg ut som en kundvagn, en yxa eller en skopa, det varierade. Andra stjärnbilder överlappar varandra i olika kulturer.

Men hade stjärnbilderna inte funnits idag så tvivlar jag på att någon nu levande människa skulle ha tid, ork eller ens uppfinningsfömågan att hitta på dem. Jösses vad man kunde hitta på förr av ett sådant begränsat utbud av stimuli, att tänka sig att små ljuspunkter sammanbundna med varandra till, i ärlighetens namn, rätt taffliga avbildningar.

Fast kanske inte. Karlavagnen är ju rätt tydlig. Jo, jag ändrar mig. Fast det är väl just Karlavagnen och Orion som förtjänar att kallas bilder. Resten har antagligen hittats på av klåpare, wannabes som påstått sig se både det ena och det andra upp i skyn för att göra sig märkvärdiga. Den som tycker sig se en jungfru när han glor på stjärnbilden med samma namn är antagligen en latent sexförbytare.

Och varför heter det Vintergatan?

Nervgifters poetiska undanglidningar

2006-10-22T18:58:00.000+02:00

Årets nobelpris i medicin eller fysiologi gick om jag fattat saken rätt (kan också vara kemipriset) till en upptäckt rörande DNA och som en kuriositet i sammanhanget berättades det att det som gör vit flugsvamp så giftig är att det finns ett ämne i den som blockerar DNA-molekylens förmåga att dela sig (kan man blockera en förmåga?). Nåväl det där låter ju på ett plan inte så dramatiskt, men om man tänker efter är det ju ett säkert sätt att dö på.

Sarin som, lyckligtvis bara bildligt, var på allas läppar efter den där japanska sektens gasattack i Tokyos tunnelbana för tiotalet år sedan, har väl också en sådan där tjusigt enkel verkan, blockerar nervsignaler på något sätt, tror jag.

Lustigt att de riktigt farliga gifternas verkan ser så banal ut på pappret. Fast när man ser effekterna i verkligheten, med folk som vrålar och där det rinner blod ur alla kroppsöppningar, då är det andra bullar, som Astrid Lindgren kanske skulle ha sagt.

Även vid en så förhållandevis ofarlig sysselsättning som växtodling får man se upp. Det gäller i alla fall om man tänkt sig odla Cannabis hemma i garderoben och dessutom fått för sig att man vill få upp THC-halten genom att försöka sig på lite avancerad växtförädling genom att få fröna att mutera.

Metoden beskrivs, om jag minns rätt, i boken Höga Nord, skriven i Christiania 1969, en bok som avhandlar alla de droger som naturligt växer på våra breddgrader. Fler än man tror, men med rätt jobbiga biverkningar också. Metoden går ut på att lägga ett hundratal cannabisfrön i blöt i en vätska som jag glömt namnet på. De flesta frön dör, några muteras och kan slumpmässigt ge en högre THC-halt. Frön från dessa planter får undergå samma behandling o.s.v.

Jag minns att jag kollade upp det där ämnet som blötläggningen skulle ske i. Nog skulle fröna bli muterade alltid. Det var ett av de mest cancerogena ämnen människan känner. Får man det på huden utvecklas det hudcancer där omedelbums. Ingenting att leka med. Hellre då att man får dra i sig ett par låg-THC-haltiga jointar extra.

Den där boken Höga Nord var rätt kul att läsa. Lite som ett danskt svar på "The anarchist cookbook". När jag gick ut ettan i gymnasiet fick jag ett bokstipendium om 150 kronor. Hundra av dessa lade jag som ett förskott på "The anarchist cookbook" som jag beställde från utlandet på Gumperts bokhandel. Efter ett par månader (vi snackar pre-internet) fick jag hem ett kort i brevlådan som berättade att min beställning annullerats: "Boken har exportförbud".

Så mycket för det fria ordet i västvärlden.

Jorden, sedd ur valfri vinkel

2006-10-21T21:15:00.000+02:00

Imorgon ska jag vara fadder till min brorson på hans dop. Mina fyra andra syskonbarn uppvisar en klädsam genetisk likhet med mig, men den här rackarn är bara fet och sur. Jag får väl ge honom något år och se om han blommar ut. Antagligen är det så. Jag var själv fet och sur i den åldern och håller tyvärr på att gå tillbaka åt det hållet själv. I ärlighetens namn så innebär väl fadderskapet väl att jag ska svara för hans kristliga uppfostran om hans föräldrar av någon anledning går och dör.

Hm.

Hans andra dopnamn för tankarna till resande så jag tänkte först ge honom en sextant som dopgåva, innan jag insåg att sextanter nästan var omöjliga att få tag på och att begagnade exemplar kostade runt 5000-6000 spänn. Jordglob blev mitt andraval och till slut fastnade jag för en uppblåsbar sådan. Globerna i normala prislägen var mer än vällovligt plastiga.

En uppblåst jord kan ju även storasystrarna leka med.

För övrigt anser jag att Carthago bör hällas ut

2006-10-19T19:20:00.000+02:00

Den drink jag druckit som minst motsvarade det snurr i huvudet som namnet gav anledning att vänta var en som hette 'Carthago'.

Jag drack min första och enda Carthago i Grekland.

Namn förpliktigar, åtminstone ett som detta och för den som inte känner igen ordet kan sägas att det är namnet på en stad som en gång låg på Afrikas nordkust, en stad som låg i ständig fejd med det antika Rom. Sådant gör man inte ostraffat: till slut löd romarna den vältalige Catos ständiga uppmaning att jämna staden med marken.

Naturligtvis väntade jag mig en reaktion av lika omstörtande slag i skallen, åtminstone i symbolisk bemärkelse, men det hände i stort sett ingenting, om man inte räknar med en lätt känning av begynnande huvudvärk.

Nej, drinken hade inget med staden att göra, förklarade bartendern. 'Carthago' var ett inhemskt bilmärke, en smula gammalmodigt, men ansett som pålitligt där nere. Den förre ägaren till baren hade ägt en bil av just detta märke och hade kört av vägen i sin bil och dött. Drinken var komponerad till hans minne och i och med kopplingen till bilkörning var den naturligtvis alkoholfri.

Ett missat jubileum

2006-10-19T10:17:00.000+02:00

I måndags var det tjugo år sedan Skinny Puppy med förbandet à;GRUMH spelade i Göteborg. Det var på Errol´s eller om det hette Magasinet fast egentligen gick klubben för kvällen under namnet Vox. 16/10 - 86 var det. Jag har kvar två affischer ihoprullande på vinden, tidstypiska trycksaker på temat Tjernobyl. Året 1996 ligger mittemellan då och nu. Det känns inte så länge sedan, medan en avgrund skiljer till Skinny Puppy-konserten.

Utslag i tvisten mellan Ulf Lundell och atmosfären

2006-10-18T22:49:00.000+02:00

Nyligen slog hovrätten fast att Ulf Lundell har rätt att andas in. Gudbevars, han är ändå i någon mening en människa och behöver syre för att inte se så glåmig ut i ansiktet.

Det var däremot inte lika lätt för domstolen att komma fram till hur utandningen skulle behandlas. Emedan ingen, oavsett domstolsbefattning, ville riskera att han skulle brista ut i de oönskade artikulationer som målsägarens juridiska biträde envisades att referera till som "sång", slogs fast att han skulle medföra en plastpåse modell större att placera framför mun/näsa så fort det är dags för kroppen att avge det koldioxidbesudlade gasmolnet (och Gud hjälpe vad för andra miasmer och utdunstningar däri finnes) .

Uffe får naturligtvis stå för alla rättegångskostnader och lovar att inte heller i fortsättningen tala med sina minderåriga flickvänner, vilket förra frun betvivlar ska utgöra någon uppoffring:

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,910747,00.html

Marie-Antoinette, bakelser, Bastiljen och möjligen lite sex och videotejp

2006-10-18T21:54:00.000+02:00

Hur skulle det vara att sitta i ett rymningsäkert fängelse? Finns det sådana? För rätt många år sedan läste jag om ett australiensiskt fängelse som ansågs vara helt säkert och där de livstidsdömda började ta livet av sig eftersom hoppet hade tagits ifrån dem. Det är det sista som lämnar människan sägs det, men jag misstänker att lusten att dra ytterligare ett andetag efter det föregående ligger oss varmare om hjärtat.

Myten om rymningssäkra fängelser är lika gammal som... ...ja, den kom väl i omlopp när man kom på att man inte skulle döda folk på fläcken för allehanda förseelser utan bura in dem istället. Med säkert menar jag verkligen säkert, hur det nu ska gå till. Ett sätt vore en anstalt ute i rymden där avsaknaden av atmosfär utanför effektivt förhindrar rymningar. Men när det nu har tagit Fuglesang mer än tio år ens att komma dit upp så är det väl inte att tänka på att förpassa ångerfulla rattfyllon dit.

I ett rymningssäkert fängelse måste allt vad fångarna kan tänkas hitta på noggrant ha analyserats i förväg. Inget får lämnas åt slumpen. På ett sådant fängelse spelar det inte ens någon roll om internen får en tårta med en inbakad fil i av en besökare. Sånt där har man redan räknat med, sånt där har man koll på. Det kan tyckas vara en föråldrad metod att rymma, men som redan sagts: inget får lämnas åt slumpen, filtårtorna kan bli en högst påtaglig risk om man inte tar dem på allvar. Men naturligtvis tas filtårtorna med i beräkningen på högriskanstalter. Redan i någon av de första av ett otal säkerhetsutredningar analyseras filtårtorna från grunden, från den smarriga botten till marsipanrosen på toppen, var så säkra.

Risken för att sådana dyker upp beror naturligtvis på hur husliga de som besöker internerna är. Den typiske internen är en man och har han inte redan en flickvän så dränks han snart i trånande post med förslag vars skamlighet antagligen inte har ett dugg med formuleringsförmågan men möjligen med brevpapprets parfymering att göra.

Tony Olsson betackade sig för ett tag sedan för sådan post och frågan är om det verkligen var kärleken han stötte bort och inte i första hand tårtorna med filar i. Han har blivit rätt plufsig på Kumla. Man kan bygga på sig en ansenlig muskelmassa genom styrketräning på en högriskklassad anstalt, men att bli av med tårtfett är svårare. Löpbanden lär vara få.

Det kan vara hur många filinbakade tårtor i omlopp som helst, det blir inte lättare att rymma i alla fall, tvärtom. Medan planer smids glufsar man i sig tårtor. Fettvalk läggs till fettvalk, knäna börjar ömma, man blir lätt andfådd och att klättra över en mur är det snart inte längre tal om.

Och allt detta noterar ledningen belåtet.

Inget läsvärt

2006-10-17T23:42:00.000+02:00

Oj! Vår tids rädsla för allvar. Kanske inte det, men jag känner ett behov av att utge en stor suck över världen, en suck som ska tolkas som att allt inte är så farligt ändå.

Vad kan bättre ge en sinnebild av det godmodiga i tidens gång än att man kniper ihop ögonen och tänker på Lökkens härliga sanddyner? Nästan som våfflor, bara att de är oätliga och att sylten lyser med sin frånvaro och att de är så mycket större. Jamen, vafan, tänk på något annat då, om det inte passar!

Det är just på ett sånt här ställe, när man deklarerat att här bara kommer en massa skit, som man ska passa på att sprida ut lite hemlisar, vilka fotbollsklubbar som kommer att byta tränare inom närmaste veckan och sådant. Har dock inget att komma med. Jo förresten: Hitlers kvarglömda guldreserv har sänkts ner i en djup sjö trettio kilometer sydväst om Zürich. Som alltid i sådana här lägen är skälen glasklara till varför han valt att sänka ner hela skiten helt öppet. Kolla bara upp zodiaken. Var vänlig kontakta Malin Berghagen för vidare information.

Ett snabbt politiskt inlägg

2006-10-17T23:22:00.000+02:00

I sossesverige är hantverkskunnande inget att komma med. Nej, högskoleutbildning ska det vara, oavsett vad detta kan komma att betyda. Alla (åtminstone 50%) ska gå på högskola, och då fattar man ju på vilken nivå den ska ligga när elever inte fattar vad procent är. Sverige kanske skulle liera sig med Nordkorea som vänland, i alla fall vad orealistiska utbildningsmål beträffar.

Misslyckas man med matten på högstadiet så kan faktiskt en anledning vara att man ger fullständigt fan i det, att man inte har talangen, inte bryr sig. Men man kan ju faktiskt ha en kompis som hjälper när det kniper, på samma sätt som en kompis kan hänga med som smakråd kan hon/han även hänga med som matteråd vid stora inköp. Tycker jag. Men inte Göran P. Gud bevare [inte] gödsvinet ifråga.

Men skiter sig matten på grundskolan, så bär det iväg till det s.k. individuella programmet på gymnasiet och först därefter gymnasiet. Du får itryckt samma grej tre gånger och har du inte förutsättningar och dessutom hatar det så handlar det om tre kurer ricinolja (för att använda Kalla Anka-retorik). Du får alltså fullt stöd från skolan i tre omgångar i ett ämne du skiter i och antagligen inte heller behärskar efter tre försök.

De som däremot gillar ämnet och har förutsättningar får knappast stimulans alls.

Så går det till när matematikkunnande har förvandlats till något alla måste plåga sig igenom. Lägg kraften på att låta eleverna göra det de vill. Få elever är skoltrötta -- de är teoritrötta!

Tänk om jag hade varit tvungen att pyssla med träslöjd fyrtio timmar i veckan. Tro fan att jag hade satt ett stämjärn mellan fjärde och femteryggkotan på Ronny (som trätönten hette).

Anna Books huvudämne

2006-10-17T23:00:00.000+02:00

Jag gjorde ett prov i biologi idag. Eventuellt tänkte jag gå en utbildning i vår som kräver två års biologi från gamla N-linjen. Nu stöp antagligen mina planer i backen så jag lade ner det där med att plugga, men i och med att dagens elever är så jävla lata och korkade så kanske jag fixade ett godkänt i all fall när jag ändå undergick prövningen denna kväll. Har man pytsat in femhundra så kan man lika gärna göra det. Dessutom ingår en laboration och med lite tur kan den medföra moment där man använder etanol vilket man kanske lite klädsamt kan klunka i sig i skydd av lite flaxande med labrocken.

Som anställd inom skolväsendet kanske man ska visa s.k. vederbörlig respekt, men nej, det ställs fan inga krav i dagens gymnasieskola. Eleverna upplever sig vara stressade. Jamen, stäng då för fan avmobil telefonen! Sedan kanske de kan fixa kurserna i svampplockning, konsten att inreda sin lägenhet och körkortsteori. För inte fan läser någon franska och tyska. Ytterst sällan!

Men gnället är antagligen tidlöst. Fast det hade varit trevligare om gnället hade gällt att 'passato remoto' är svårt (italienska) snarare än gnäll om när det ska vara 'do' resp. 'does'.

Nåja, vad är en bal på slottet? Outhärdlig. Alltid!

Lukt och kyla

2006-10-16T22:09:00.000+02:00

Jag tänkte att det får vara nog med att missbruka ordet doft. Nu ska här snackas dålig lukt, fast ändå inte stank, och då är det väl bäst att använda ordet lukt, även om det inte känns helt neutralt, snarare lutar lukt lite åt det illaluktande hållet.

En snabb association: Om man får välja att koppla ihop ordet "lukt" med ett av orden svensk, dansk eller norsk, vilket väljer man då?

Dansk naturligtvis!

Alla skrattar, och drar en lättnadens suck över att inte orden jude eller zigenare fanns att välja mellan.

Men lukt.... [vänta, nu hör jag Drexciya på min webradio, en tår fälls till minne av denne elektropionjär som dog alltför ung] och medan tåren föll glömde jag vad jag skulle säga och börjar om på nytt.

Men lukt...
... tycks också uppfattas olika beroende på temperatur. Just nu är det ett riktigt krig mellan otrevliga lukter i mitt kylskåp. Inget är på väg att förfaras, men säg den ost som låter sin stank utmanas av någon fullmogen representant ur, säg släktet Magnoliophyta (ja, gissa det ni, men ett tämligen smakligt stenfruktsbär kan jag tipsa om).

Nej, en ost med självkänsla (och det är nog det sista som lämnar osten -- långt efter stanken) skruvar snarare upp volymen på odören om den utmanas av en konkurrent från växtriket.

I slutet av åttiotalet sommarjobbade jag i mejeriavdelningen på en livsmedelsbutik. En stamkund såg lite ut som ringaren från Notre-dame och hon saknade antagligen liksom denne förmågan att med sina händer nå alla delar av kroppen som vilka i sin förtvivlade övergivenhet avgav luktsignaler (... --- ...) som alla vi andra också kunde uppfatta.

Herregud, redan romarna badade i badkar, ska det vara så jävla svårt! Hennes dagliga ankomst i butiken kunde jag lätt detektera när stod inne bland yoghurtförpackningarna. Jag undrar fortfarande om det berodde på att luften därinne kyldes ner så fort, att detta alltså påverkade förmågan att uppfatta stanken.

Butiken brann ner 1989 så svaret på frågan är i höljd i evigt dunkel. Magnoliophyta är för övrigt det släkte som Hallon tillhör.